andra september tvåtusennio

Nu har morfar dött, sa mamma.
Jag hade nyss vaknat och var på väg in badrummet.
Okej, sa jag och gick in i badrummet och låste dörren om mig.
Jag hann knappt vrida om låset så brast jag ut i gråt.
Okej, vad hjälper det att säga?
Jag såg på mig själv i badrumsspegeln med tårar som rann ner för kinderna.
Vad säger man till sin egen mamma när hennes pappa har dött?
Vad finns det för något att säga?

Jag gick ut ur badrummet la mig brevid mamma i hennes och pappas säng,
kröp tätt intill henne och sa ingenting jag bara låg där och grät och jag
visste då, att jag inte behövde säga någonting.
Där låg jag med mammas arm runt omkring mig i tio minuter, tjugo minuter, trettio minuter, jag vet inte.
Men jag vet att under tiden jag låg där i mammas famn började det regna.
Stora droppar slog mot sovrumsfönstret.
En efter en.

Det var inte bara jag som grät.