Som en orkan kan jag svepa bort dig

Hej!
Jag är i Leeds och lever livet, jag lär mig så otroligt mycket och har världens härligaste klass.
Dessutom har Håkan släppt nytt och om möjligt blir allt ännu mer fantastiskt då.

Igår brast jag ut i gråt av tanken på att våran kärlek en dag skulle ta slut. Att all den kärlek vi har till varandra, denna stora oslagbara kärlek bara skulle ta slut. Gå upp i rök, vara borta, försvunnen i tomma intet. Det är så fult, så jävla fult och dumt att ens tänka den tanken. Det fulaste som någonsin skulle kunna hända. Om det mot alla förmodan skulle hända så skulle det vara för att vi har älskat varandra så mycket att det inte går något mer, att vi skulle förbrukat all kärlek som finns i hela universum så att det inte finns någon mer kärlek att ta ifrån. Det är det enda. Så ser jag på det, det finns helt enkelt inget annat sätt att se det på.

Varför älskar man någon?
Det finns flera tusen anledningar och samtidigt finns det ingen.

Tjugoåttonde mars.

Idag fyller min finaste år! Hurra och puss!

Efter så många nätter när man inte kunnat sova, legat sömnlös med gråten i halsen och blöta
ögon och haft jagkommeralltidvaraensamjagkommeralltidvaraensam på repeat i huvudet.
Undrat över vad som är fel och om människor verkligen är kära i varandra eller om det bara
är något vi hittar på. Något vi hittar på för att inte vara ensamma. För det kan väl inte vara
så fantastiskt ändå? Nej, vi ljuger. Eller rättning, dom ljuger. Dom som har någon.
Inte jag, jag kommer ju vara ensam hela livet för ingen kan väl någonsin älska det här.
Efter att förbannat, tvivlat, ifrågasatt och framför allt varit så jävla stolt men i hemlighet
aldrig slutat hoppas är jag nu här:
Med han som är världens bästa människa för just mig som min. Mitt uppe i den där
kärleken som faktiskt är just sådär fantastisk som jag aldrig kunnat tro. Till och med
ännu mer fantastisk än så. Hjärtat känner så mycket hela tiden samtidigt som det har
funnit harmoni och det är det bästa och mest storslagna som någonsin hänt.
För vi är så bra och ofta undrar jag om jag inte illusionerar allting, för det är nästan
för bra för att vara sant. Mer än ett år har gått och det är aldrig svårt på något vis.
Det kanske är alldeles för bra för att vara sant eller så är det helt enkelt för att det
ska vara vi. Det är meningen.
Så efter allt här är jag nu:

We will live longer than I will
We will be better than I was
We can cross rivers with our will
We can do better than I can
So dance while you can
Dance cause you must
Love out of lust
Dance while you can

Helt enkelt för att vi är det bästa som finns

Det är himla mycket jag inte vet här i världen men jag vet:
Hur det är att somna brevid honom och vakna brevid honom,
hur det är att känna att det är rätt alltid alltid hela tiden, känna
att det ska vara vi, hur det är att sakna tio minuter efter att
han åkt, hur det är att ha ett hjärta som aldrig känt så mycket förut
men på samma gång tickar lugnt eftersom det har hittat rätt takt,
hur det är att få älska och bli älskad av just honom.
Det vet jag och det är det enda jag behöver veta.

Honung

Och det här är det enda som plågar mig:
Helt och fullt kan du aldrig bli min
För aldrig kan jag, och aldrig ska jag
träda in i ditt skinn

Tjugoåttonde mars

Idag fyller världens finaste bästa person hela 20 år! Hurra!

Jag minns knappt hur livet var förut.
Hur det var att inte alltid känna fjärilsvingars slag kittla i magen.
Det känns som ett annat liv, någon annans liv.
En helt annan människas okända liv.
Livet utan dig.

Du öppnar upp hjärtat för mig och jag kryper in.
Jag vill dela alla ögonblick med dig, både med och motångar.
Om du inte orkar ska jag bära dig. Jag lovar jag bär din sorg,
jag bär din ilska, jag bär din olycka. Jag lovar dig, jag kommer bära allt.

Söndag 110130

Åh, tack.

Det bästa av allt
är att slippa ha det där flyktiga, oroliga hjärtat.
Att hjärtat nu istället är lugnt
och tickar på i rätt takt.
Det bästa av allt
är att ha ett lugnt och nöjt hjärta
eftersom att det har hittat rätt.

Elliot

Nu hoppar jag utan fallskärm, nu klättrar jag utan säkerhetslina, nu ger jag hjärtat rakt ut.

Det gör inte ont,
så länge du är med mig.

Ville mest bara slippa undan tråkigt CV-skrivande och passa på att tala om att jag saknar en viss pojk, struntar för
ett ögonblick i att jag inte gillar hur jag ser ut på den här bilden. (Det finns för tusan typ inga bilder alls
på oss!!!) Så ja den får duga helt enkelt. Han är ju fin iallafall, finast. Puss!

När vi åker till honom, han kör och jag sitter bredvid så kommer en Kent-låt ut från bilstereons högtalare och jag hör orden, de där orden med den melodin som jag sjungit högt, högt så många gånger på grund av frustration. Frustration över livet. Över kärleken. Över att om jag hade lite kärlek så var den till dig. Över den där jävla kärleken som aldrig ville komma. Över att ingen ingen ingen ville ha mig. Över det där hoppet som aldrig gav upp.

Men jag sjunger inte de orden längre. Kärleken kom och han, som nu är min finaste, ville ha mig. Och nu får man väl tacka sitt envisa hopp som inte gav upp dom där nätterna med ångest när man låg vaken och vände ut och in på hjärnan och kände sig som den mest ensamma människan i hela världen eller dom där jävliga nätterna när man hade alkohol i kroppen och stod ensam på nattklubbens dansgolv samtidigt som alla alla alla runt omkring hånglade för fullt och alla känslor som nyss var på topp sjönk som en sten i bröstet och man undrade om och om igen vad fan som är felet. Tacka och förlåta hoppet som inte gav upp för att det visste att det skulle vara värt det.

Och innan jag byter låt så tänker jag: Det fanns någon för mig med.