Jag tänker på människor som tappar livet alldeles för tidigt, människor som har
hamnat snett redan från början och sen alltid setts som den dåliga. Klart att det
inte är lätt för denna att ändra sig när man väl har hamnat på fel spår och aldrig får
någon uppmuntran. Hur man hamnar i spår som man inte bara kan kliva av alla
gånger. Spår som rusar fort och spår som lämnar avtryck mer än man kanske tror.
Spår som leder en bort och spår som leder en hem. Spår som blir till minnen av
vem vi än gång var. Jag vill att mina spår ska göra någon slags skillnad.
Om bara så för en endast en så har jag lyckats.
Visar inlägg med etikett ord. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett ord. Visa alla inlägg
fredag 2 september 2011
tisdag 2 augusti 2011
Såhär:
De lärde dig att du inte var något att ha
Sanningen var att du var alldeles för bra
Man får inte vara det har jag hört
Rösten är sprucken och kroppen den är mör
Man ska sträva efter att bli bäst
när man är det duger man ändå inte i test
Lagom ska det tydligen vara
då är man helt, helt utom fara
Ingen kommer att hjälpa dig förens du tror på det själv
När väggar rasar och himlen faller ner
då står de bara här vid sidan och ler
Jag ska kämpa för dig, för mig och för oss alla
Vi ska inte behöva vara med om det här bittra och kalla
De förstör i den lilla staden och i den stora världen
Jag klarar inte av att det tillåts att människor glömmer sina värden
Ingen kommer att hjälpa dig förens du tror på det själv
Vi är så rädda för varandra
för att ta någon i hand och vårt eget land
Rädda för att vara vi
och allt, allt det där vi kan bli
Sanningen var att du var alldeles för bra
Man får inte vara det har jag hört
Rösten är sprucken och kroppen den är mör
Man ska sträva efter att bli bäst
när man är det duger man ändå inte i test
Lagom ska det tydligen vara
då är man helt, helt utom fara
Ingen kommer att hjälpa dig förens du tror på det själv
När väggar rasar och himlen faller ner
då står de bara här vid sidan och ler
Jag ska kämpa för dig, för mig och för oss alla
Vi ska inte behöva vara med om det här bittra och kalla
De förstör i den lilla staden och i den stora världen
Jag klarar inte av att det tillåts att människor glömmer sina värden
Ingen kommer att hjälpa dig förens du tror på det själv
Vi är så rädda för varandra
för att ta någon i hand och vårt eget land
Rädda för att vara vi
och allt, allt det där vi kan bli
onsdag 12 januari 2011
En sak som slår mig i magen när jag jobbar på dagis är alla dessa skjut och kriglekar,
pistoler byggs av legoklossar, papper eller vad som helst och så pang pang till höger och vänster.
Nej, jag tycker inte det är okej, det gör ont i hjärtat.
Jag referar återigen till en av de klokaste låtraderna jag vet:
För vem kan förklara att vapen är skitiga
fula små saker när leksaksaffären är full med soldater
Där sa du det, Lasse.
pistoler byggs av legoklossar, papper eller vad som helst och så pang pang till höger och vänster.
Nej, jag tycker inte det är okej, det gör ont i hjärtat.
Jag referar återigen till en av de klokaste låtraderna jag vet:
För vem kan förklara att vapen är skitiga
fula små saker när leksaksaffären är full med soldater
Där sa du det, Lasse.
fredag 31 december 2010
omtumlande men ändå magiska tvåtusentio
Ett år, när man tänker på det så tycker man att det gått så otroligt fort
men samtidigt har det hunnit hända så mycket. Det här året har det dessutom
hunnit med att hända ännu mer. Tvåtusentio har varit förändringarnas år helt
klart. Från en dag till en annan försvann marken under fötterna och jag stod
inte på stadig mark längre. Jag har varit med om så många nya saker, fått nya
erfarenheter, fått en helt annan vardag och varit med om sorgliga saker, varit dum
och livet vändes upp och ner.
Det här året har på många sätt varit så himla jobbigt och sorgligt men samtidigt
väldigt, väldigt fint och fantastiskt. Bara det, att livet kan vara både och samtidigt,
att det kan kännas så mycket det var något nytt för i år. Jag har trott att jag har känt
förut men först nu vet jag vad det verkligen innebär att känna.
Tvåtusentio har helt enkelt varit året då det har känts, allt har känts så himla mycket.
Jag har fått känna att jag lever.
På gott och ont.
men samtidigt har det hunnit hända så mycket. Det här året har det dessutom
hunnit med att hända ännu mer. Tvåtusentio har varit förändringarnas år helt
klart. Från en dag till en annan försvann marken under fötterna och jag stod
inte på stadig mark längre. Jag har varit med om så många nya saker, fått nya
erfarenheter, fått en helt annan vardag och varit med om sorgliga saker, varit dum
och livet vändes upp och ner.
Det här året har på många sätt varit så himla jobbigt och sorgligt men samtidigt
väldigt, väldigt fint och fantastiskt. Bara det, att livet kan vara både och samtidigt,
att det kan kännas så mycket det var något nytt för i år. Jag har trott att jag har känt
förut men först nu vet jag vad det verkligen innebär att känna.
Tvåtusentio har helt enkelt varit året då det har känts, allt har känts så himla mycket.
Jag har fått känna att jag lever.
På gott och ont.
tisdag 21 december 2010
En stor värld fast oändligt många små fast ändå stora världar.
En sak som jag tänker på rätt ofta och kan göra mig lite ledsen
är att jag aldrig någonsin kommer att få ta del av alla människors olika
livshistorier. Alla världens människors egna världar och liv. Hur många
tankar och känslor som cirkulerar runt i hela världen varje sekund.
Bara själva tanken är svindlande.
Tänk bara på hur många hus du går förbi varje dag och inte har en aning
om vem personerna som bor bakom den där dörren och fönsterna
egentligen är, vad de har varit med om, hur de mår.
Han du nyss gick förbi inne i mataffären han kanske nyss har friat till
sin flickvän och känner sig som den lyckligaste mannen i världen.
Hon som brukar åka på samma buss som dig, hon kanske har varit i
exakt samma lilla by i Spanien som du och gått på samma gator.
Pojken som brukar sitta själv och läsa på biblioteket, han kanske
bara trivs där eller har han ingenstans annars att gå?
Den gamla mannen i huset bredvid hur känner han när han läser tidningen,
vilken låt berör honom och brukar han dansa när ingen ser?
Min värld är allt för mig men samtidigt hur liten som helst i det stora hela.
Skrämmande hur små vi egentligen är. Jag tror vi glömmer bort det ibland.
Det är fantastiskt ändå hur alla våra världar får plats i en och samma.
Det gör mig lite ledsen att inte få veta hur just hans, deras och din värld snurrar.
är att jag aldrig någonsin kommer att få ta del av alla människors olika
livshistorier. Alla världens människors egna världar och liv. Hur många
tankar och känslor som cirkulerar runt i hela världen varje sekund.
Bara själva tanken är svindlande.
Tänk bara på hur många hus du går förbi varje dag och inte har en aning
om vem personerna som bor bakom den där dörren och fönsterna
egentligen är, vad de har varit med om, hur de mår.
Han du nyss gick förbi inne i mataffären han kanske nyss har friat till
sin flickvän och känner sig som den lyckligaste mannen i världen.
Hon som brukar åka på samma buss som dig, hon kanske har varit i
exakt samma lilla by i Spanien som du och gått på samma gator.
Pojken som brukar sitta själv och läsa på biblioteket, han kanske
bara trivs där eller har han ingenstans annars att gå?
Den gamla mannen i huset bredvid hur känner han när han läser tidningen,
vilken låt berör honom och brukar han dansa när ingen ser?
Min värld är allt för mig men samtidigt hur liten som helst i det stora hela.
Skrämmande hur små vi egentligen är. Jag tror vi glömmer bort det ibland.
Det är fantastiskt ändå hur alla våra världar får plats i en och samma.
Det gör mig lite ledsen att inte få veta hur just hans, deras och din värld snurrar.
torsdag 16 december 2010
fredag 22 oktober 2010
Det är så konstigt och himlastormande det här med livet.
Hur saker ter sig och hur allt blir.
Jag tror att jag tror på ödet, att saker händer av en anledning.
Att det finns en mening bakom allt, ont som gott.
Jag vet inte varför, jag har nästan alltid haft en sådan övertygelse
att det är så, jag har ingen aning om varför.
Det bara.. känns så.
Hur saker ter sig och hur allt blir.
Jag tror att jag tror på ödet, att saker händer av en anledning.
Att det finns en mening bakom allt, ont som gott.
Jag vet inte varför, jag har nästan alltid haft en sådan övertygelse
att det är så, jag har ingen aning om varför.
Det bara.. känns så.
onsdag 29 september 2010
Det gör ont i mig att det tar ont i dig.
Jag vill inte längre behöva bli ledsen och känna skuld över att jag har gjort någonting fel.
Jag vill inte att det fortfarande ska kännas som att jag är den dåliga, den dumma, den som spelat fult.
Jag är ledsen för att jag för en gångs skull satte mig själv först.
Jag är ledsen å dina vägar för att jag blev lycklig.
Mest ledsen är jag över att det som är så fantastiskt för mig tar så ont i dig.
Jag vill inte att det fortfarande ska kännas som att jag är den dåliga, den dumma, den som spelat fult.
Jag är ledsen för att jag för en gångs skull satte mig själv först.
Jag är ledsen å dina vägar för att jag blev lycklig.
Mest ledsen är jag över att det som är så fantastiskt för mig tar så ont i dig.
måndag 27 september 2010
De kommer ångra sig. En vacker dag kommer de resa ett monument för dig
på den där platsen. Den där platsen där du alltid var fel.
Sanningen var att du hela tiden var för bra:
Man får inte vara det har jag hört.
Rösten är sprucken och köttet är mört.
Jag ska kämpa för dig och för mig och för oss alla
vi ska inte behöva vara med om det bittra och kalla.
De förstör i den lilla staden och i den stora världen
jag klarar inte av det tillåts att människor glömmer sina värden.
på den där platsen. Den där platsen där du alltid var fel.
Sanningen var att du hela tiden var för bra:
Man får inte vara det har jag hört.
Rösten är sprucken och köttet är mört.
Jag ska kämpa för dig och för mig och för oss alla
vi ska inte behöva vara med om det bittra och kalla.
De förstör i den lilla staden och i den stora världen
jag klarar inte av det tillåts att människor glömmer sina värden.
tisdag 14 september 2010
andra september tvåtusennio
Nu har morfar dött, sa mamma.
Jag hade nyss vaknat och var på väg in badrummet.
Okej, sa jag och gick in i badrummet och låste dörren om mig.
Jag hann knappt vrida om låset så brast jag ut i gråt.
Okej, vad hjälper det att säga?
Jag såg på mig själv i badrumsspegeln med tårar som rann ner för kinderna.
Vad säger man till sin egen mamma när hennes pappa har dött?
Vad finns det för något att säga?
Jag gick ut ur badrummet la mig brevid mamma i hennes och pappas säng,
kröp tätt intill henne och sa ingenting jag bara låg där och grät och jag
visste då, att jag inte behövde säga någonting.
Där låg jag med mammas arm runt omkring mig i tio minuter, tjugo minuter, trettio minuter, jag vet inte.
Men jag vet att under tiden jag låg där i mammas famn började det regna.
Stora droppar slog mot sovrumsfönstret.
En efter en.
Det var inte bara jag som grät.
söndag 12 september 2010
Varma kyssar i kalla vatten
Nu är det såhär att jag har hållit på och fiffla med en liten grej i
hemlighet ett tag men nu tänkte jag att det bannemej var dags
att dela med mig av den!
Jag har nämligen börjat skriva en kärlekshistoria i små korta kapitel
som jag publicerar i en blogg. Det här är väldigt spännande och nytt
för mig eftersom jag inte vet hur det ska sluta eller hur det ska gå,
utan allt kommer eftersom. Så vem vet jag kanske får total skrivkramp
mitt i allt och så blir det inget mer, men om man aldrig testar så kan
man ju inte veta. Jag tror dock att det kommer bli fint det hela.
Jag hoppas att ni tycker det med och vill läsa. Ni får förstås mer än gärna
berätta vad ni tycker och sådär. För utan respons kan det bli det lite trist
att skriva. Tristare blir det iallafall.
Än så länge finns det bara fyra kapitel om hon och han publicerade
och dom hittar ni här: Varma kyssar i kalla vatten.
Och jag måste understryka att det helt och hållet är en fiktiv berättelse.
Alltså det är bara ord som kommer från mitt huvud och min fantasi.
Så att det inte misstolkas.
Så, jag hoppas ni vill läsa och jag håller tummarna så hårt jag bara kan för att det gillas också.
hemlighet ett tag men nu tänkte jag att det bannemej var dags
att dela med mig av den!
Jag har nämligen börjat skriva en kärlekshistoria i små korta kapitel
som jag publicerar i en blogg. Det här är väldigt spännande och nytt
för mig eftersom jag inte vet hur det ska sluta eller hur det ska gå,
utan allt kommer eftersom. Så vem vet jag kanske får total skrivkramp
mitt i allt och så blir det inget mer, men om man aldrig testar så kan
man ju inte veta. Jag tror dock att det kommer bli fint det hela.
Jag hoppas att ni tycker det med och vill läsa. Ni får förstås mer än gärna
berätta vad ni tycker och sådär. För utan respons kan det bli det lite trist
att skriva. Tristare blir det iallafall.
Än så länge finns det bara fyra kapitel om hon och han publicerade
och dom hittar ni här: Varma kyssar i kalla vatten.
Och jag måste understryka att det helt och hållet är en fiktiv berättelse.
Alltså det är bara ord som kommer från mitt huvud och min fantasi.
Så att det inte misstolkas.
Så, jag hoppas ni vill läsa och jag håller tummarna så hårt jag bara kan för att det gillas också.
tisdag 7 september 2010
1. Rädsla
Livet tar så oväntade steg. Ena dagen är man säker med fast mark
under fötterna, dagen efter rasar allt och man har inget att stå på.
Det är skrämmande. Otryggt. Att inte veta vad som ska hända
och ske. Att behöva grubbla. Att inte ha svar på vad som väntar.
Att man kan ändra åsikt om något som varit självklart och
att känslor kan förändras. Att något som varit där kan försvinna.
2. Fascination
Livet tar så oväntad steg. Ena dagen står man stilla och andra
dagen springer man. Det är härligt. Att inte veta vad som väntar.
Inte ha det så monotont och tråkigt. Att tänka nej nu ger jag upp
till att tänka jag kan göra vad jag vill. Att sådant som var omöjligt helt
plötsligt är möjligt. Att sådant som du aldrig skulle ha gjort blir
till vilken sak som helst. Hur känslor kan väckas över en natt.
Hur något som varit självklart kan växa och bli större.
Livet tar så oväntade steg. Ena dagen är man säker med fast mark
under fötterna, dagen efter rasar allt och man har inget att stå på.
Det är skrämmande. Otryggt. Att inte veta vad som ska hända
och ske. Att behöva grubbla. Att inte ha svar på vad som väntar.
Att man kan ändra åsikt om något som varit självklart och
att känslor kan förändras. Att något som varit där kan försvinna.
2. Fascination
Livet tar så oväntad steg. Ena dagen står man stilla och andra
dagen springer man. Det är härligt. Att inte veta vad som väntar.
Inte ha det så monotont och tråkigt. Att tänka nej nu ger jag upp
till att tänka jag kan göra vad jag vill. Att sådant som var omöjligt helt
plötsligt är möjligt. Att sådant som du aldrig skulle ha gjort blir
till vilken sak som helst. Hur känslor kan väckas över en natt.
Hur något som varit självklart kan växa och bli större.
onsdag 4 augusti 2010
Tiden bara går. Dagarna försvinner.
En efter en. Fort. Nästan för fort.
Jag har suttit inne nästan hela sommaren och
den är snart över. Jag förstår inte var den försvann.
Den har varit händelserik i hur hög fart som helst.
Inte konstigt att man knappt hinner med.
Som att vända allt upp och ner. På gott och ont.
Men om jag försöker hinna med:
Så är det ju det här med fina dagar när man går på konsert och
återförälskar sig i favoritartisten nummer ett, är nördigast i hela
publiken och kan gissa vilka låtar som ska spelas innan dom börjar,
kan alla medlemmar i kompbandets namn och sjunger för full hals från
första till sista ton och sen kommer hem och ser samma live-dvd om
och om igen i tre dagar och kanintefånog.
Eller när man sätter sig i bilen sent på kvällen och kör i en timme för
att slippa sova ensam. Eller hur det värmer i bröstet av fina tanter och
farbröder som blir så hemskt tacksamma över att man hjälper till och
egentligen bara gör sitt jobb. Eller fina kvällar i stugan med grillfester
och rosa solnedgångar. Eller när man är världens bästa faster.
Eller min älskade knas-katt som borrar in sig i ansiktet när man
behöver det som bäst. Eller hur jag och mamma är lika
virriga och går in i affärer bara för att och efter ett tag undrar:
"Vad gör vi här?" och går ut. Eller när man har fullt med kreativitet
och man har drömmar och det känns som att man kan göra precis vad som helst.
Eller hur man går och hälsar på mormor som är världens raraste och säger
"Tack för titten." när man går. Eller dagar när man lagar Pasta Carbonara
flera dagar efter varann, bara för att det är det godaste som finns just då.
Men så finns det ju också det där med att ha ett huvud som tänker
alldeles för mycket. Som aldrig är riktigt nöjt.
En efter en. Fort. Nästan för fort.
Jag har suttit inne nästan hela sommaren och
den är snart över. Jag förstår inte var den försvann.
Den har varit händelserik i hur hög fart som helst.
Inte konstigt att man knappt hinner med.
Som att vända allt upp och ner. På gott och ont.
Men om jag försöker hinna med:
Så är det ju det här med fina dagar när man går på konsert och
återförälskar sig i favoritartisten nummer ett, är nördigast i hela
publiken och kan gissa vilka låtar som ska spelas innan dom börjar,
kan alla medlemmar i kompbandets namn och sjunger för full hals från
första till sista ton och sen kommer hem och ser samma live-dvd om
och om igen i tre dagar och kanintefånog.
Eller när man sätter sig i bilen sent på kvällen och kör i en timme för
att slippa sova ensam. Eller hur det värmer i bröstet av fina tanter och
farbröder som blir så hemskt tacksamma över att man hjälper till och
egentligen bara gör sitt jobb. Eller fina kvällar i stugan med grillfester
och rosa solnedgångar. Eller när man är världens bästa faster.
Eller min älskade knas-katt som borrar in sig i ansiktet när man
behöver det som bäst. Eller hur jag och mamma är lika
virriga och går in i affärer bara för att och efter ett tag undrar:
"Vad gör vi här?" och går ut. Eller när man har fullt med kreativitet
och man har drömmar och det känns som att man kan göra precis vad som helst.
Eller hur man går och hälsar på mormor som är världens raraste och säger
"Tack för titten." när man går. Eller dagar när man lagar Pasta Carbonara
flera dagar efter varann, bara för att det är det godaste som finns just då.
Men så finns det ju också det där med att ha ett huvud som tänker
alldeles för mycket. Som aldrig är riktigt nöjt.
måndag 24 maj 2010
Nu tänkte jag att jag bannemej ska skriva om en sak som jag påbörjat många
gånger men avslutat nästan lika fort, för jag vet inte hur jag ska uttrycka
mig rätt eller hur jag ska få fram det jag vill ha sagt utan att ofrivilligt trampa
någon annan på tårna. Men det är nog så att det kanske inte går, för det är
känsligt helt enkelt, även för mig, tyvärr.
Så alltså kroppen, sjuka ideal, revben, fett, lår, mage, skinn och ben, mat, träning.
Såhär är det: Jag har blivit lite större, jag har fått former,
magen har blivit lite lösare och pluffisigare, låren bredare, rumpan
lite större och tillochmed mina alltid obefintliga bröst har börjat bli lite större.
Jag har alltid varit smal, naturligt smal, platt och utan former.
Har tränat minst tre-fyra gånger i veckan sedan mellanstadiet kanske.
Det har jag slutat med nu, nu kanske det blir någon springtur och promenad
någon gång i veckan på sin höjd. Och det märks, om inte annat på den förut
väldigt goda konditionen men även på kroppen. Missförstå mig inte, jag är
fortfarande smal, men jag brukar vara smalare, brukade vara smalare.
Nu har jag två(om ens det räcker) storlekar större i jeans än vad jag brukade
ha och kan inte ha storlekarna xs och 34.
Jag ser det här på två olika sätt och även helt motsatta sätt.
1. Jag kan sitta och ta mig på "fettet" på magen, se på min lår som nu i mitt tycke
blivit dallriga, störa mig på bristningar och hur rund jag har blivit om höftena
tycka att jag måste börja träna träna träna. Inte främst för den goda hälsan skull
utan för att bli smal smalare smalast och tänka att jag måste börja äta mindre och
nyttigare, sluta äta så mycket godis.
2. Varför? Varför vill jag vara så himla smal? Rättare sagt benig? Varför har jag ett ideal
som ser ut som en tolvårings kropp? För nödvändigtvis tycker jag inte att smalast är
snyggast alla gånger. Jag gillar alla olika kroppsformer och typer. Helt ärligt så dömer jag
ingen annan på samma sätt som mig själv och tycker att alla andra(bortsett från när det ser sjukligt ut på något sätt)
är hur fina och helt perfekta just som dom är oavsett kroppstyp.
Men jag själv, nej det är aldrig bra. Och för vem vill jag bli smal?
Vem säger att man måste vara smal för att vara snygg?
Visst, det har alldeles säkert väldigt mycket med dagens ideal att göra, modevärlden,
kändisar och så vidare. Såklart blir jag påverkad när jag sitter och ser igenom
hundratals modebilder på tjejer med trådsmala lår och revben som sticker ut.
Jag förstår inte riktigt för samtidigt som jag tänker att jag också skulle vilja vara
så smal, då skulle jag nog vara snyggare, så tänker en annan del av mig att det ser
sjukt ut, ohälsosamt och inte alls är speciellt fint.
Men det viktigaste är att jag är långt ifrån ensam.
Varför ska det vara såhär? Hur kommer det sig att det är såhär?
Har man bara modevärlden att skylla på? eller?
Jag tycker det är väldigt viktigt.
Varför har vi så svårt med att vara nöjda med oss själva överhuvudtaget?
Som tur är så tänker jag mest av allt att jag vill se naturlig och frisk ut,
att jag vill må bra och att det ska synas. Vad spelar det för roll att jag måste ha
jeans i två storlekar större? Dessutom är de jeansen köpta när jag gick på högstadiet.
Så det är väl egentligen helt rimligt att jag numer börjar måste köpa kläder som en
ung kvinna istället för som en trettonårig flicka. (Givetvis är det inget fel i det heller,
om det är så att du är väldigt smal!) Inse att jag inte är pinnsmal längre, inse att jag
även om jag inte vill det blir kvinnligare och får former. Inse att jag duger som jag är.
Att vi alla duger som vi är. Att vi vill träna för att vi gillar det och mår bra av det,
äter just så mycket eller lite som vi vill för att vi mår bra av det. Oavsett om vi är
pinnsmala eller lite runda inse att vi är snygga på våra sätt och att vi är olika. För hur
kul vore det annars? Om alla var likadana? Jag vill att idealet ska vara varken smal
eller stor, lång eller kort. Idealet ska vara välmående, man ska sträva efter att må
bra och det ska lysa igenom.
Jag ursäktar för att detta blev ett virrvarr av ord och kanske svårt att förstå, jag vet inte.
(Jag ville skriva ner mina tankar fort, innan jag ångrar mig och inte vågar publicera.)
Och jag ursäktar även om jag uttryckt mig klumpigt eller så. Det är så himla svårt att få ut det jag vill ha sagt på ett bra sätt. Jag hoppas ni förstår vad och hur jag menar och ni får gärna, komma med egna åsikter om detta, hurra eller skälla på mig. Klyschigt men sannare än sant:
Ni är alla så otroligt fina på olika sätt, puss!
gånger men avslutat nästan lika fort, för jag vet inte hur jag ska uttrycka
mig rätt eller hur jag ska få fram det jag vill ha sagt utan att ofrivilligt trampa
någon annan på tårna. Men det är nog så att det kanske inte går, för det är
känsligt helt enkelt, även för mig, tyvärr.
Så alltså kroppen, sjuka ideal, revben, fett, lår, mage, skinn och ben, mat, träning.
Såhär är det: Jag har blivit lite större, jag har fått former,
magen har blivit lite lösare och pluffisigare, låren bredare, rumpan
lite större och tillochmed mina alltid obefintliga bröst har börjat bli lite större.
Jag har alltid varit smal, naturligt smal, platt och utan former.
Har tränat minst tre-fyra gånger i veckan sedan mellanstadiet kanske.
Det har jag slutat med nu, nu kanske det blir någon springtur och promenad
någon gång i veckan på sin höjd. Och det märks, om inte annat på den förut
väldigt goda konditionen men även på kroppen. Missförstå mig inte, jag är
fortfarande smal, men jag brukar vara smalare, brukade vara smalare.
Nu har jag två(om ens det räcker) storlekar större i jeans än vad jag brukade
ha och kan inte ha storlekarna xs och 34.
Jag ser det här på två olika sätt och även helt motsatta sätt.
1. Jag kan sitta och ta mig på "fettet" på magen, se på min lår som nu i mitt tycke
blivit dallriga, störa mig på bristningar och hur rund jag har blivit om höftena
tycka att jag måste börja träna träna träna. Inte främst för den goda hälsan skull
utan för att bli smal smalare smalast och tänka att jag måste börja äta mindre och
nyttigare, sluta äta så mycket godis.
2. Varför? Varför vill jag vara så himla smal? Rättare sagt benig? Varför har jag ett ideal
som ser ut som en tolvårings kropp? För nödvändigtvis tycker jag inte att smalast är
snyggast alla gånger. Jag gillar alla olika kroppsformer och typer. Helt ärligt så dömer jag
ingen annan på samma sätt som mig själv och tycker att alla andra(bortsett från när det ser sjukligt ut på något sätt)
är hur fina och helt perfekta just som dom är oavsett kroppstyp.
Men jag själv, nej det är aldrig bra. Och för vem vill jag bli smal?
Vem säger att man måste vara smal för att vara snygg?
Visst, det har alldeles säkert väldigt mycket med dagens ideal att göra, modevärlden,
kändisar och så vidare. Såklart blir jag påverkad när jag sitter och ser igenom
hundratals modebilder på tjejer med trådsmala lår och revben som sticker ut.
Jag förstår inte riktigt för samtidigt som jag tänker att jag också skulle vilja vara
så smal, då skulle jag nog vara snyggare, så tänker en annan del av mig att det ser
sjukt ut, ohälsosamt och inte alls är speciellt fint.
Men det viktigaste är att jag är långt ifrån ensam.
Varför ska det vara såhär? Hur kommer det sig att det är såhär?
Har man bara modevärlden att skylla på? eller?
Jag tycker det är väldigt viktigt.
Varför har vi så svårt med att vara nöjda med oss själva överhuvudtaget?
Som tur är så tänker jag mest av allt att jag vill se naturlig och frisk ut,
att jag vill må bra och att det ska synas. Vad spelar det för roll att jag måste ha
jeans i två storlekar större? Dessutom är de jeansen köpta när jag gick på högstadiet.
Så det är väl egentligen helt rimligt att jag numer börjar måste köpa kläder som en
ung kvinna istället för som en trettonårig flicka. (Givetvis är det inget fel i det heller,
om det är så att du är väldigt smal!) Inse att jag inte är pinnsmal längre, inse att jag
även om jag inte vill det blir kvinnligare och får former. Inse att jag duger som jag är.
Att vi alla duger som vi är. Att vi vill träna för att vi gillar det och mår bra av det,
äter just så mycket eller lite som vi vill för att vi mår bra av det. Oavsett om vi är
pinnsmala eller lite runda inse att vi är snygga på våra sätt och att vi är olika. För hur
kul vore det annars? Om alla var likadana? Jag vill att idealet ska vara varken smal
eller stor, lång eller kort. Idealet ska vara välmående, man ska sträva efter att må
bra och det ska lysa igenom.
Jag ursäktar för att detta blev ett virrvarr av ord och kanske svårt att förstå, jag vet inte.
(Jag ville skriva ner mina tankar fort, innan jag ångrar mig och inte vågar publicera.)
Och jag ursäktar även om jag uttryckt mig klumpigt eller så. Det är så himla svårt att få ut det jag vill ha sagt på ett bra sätt. Jag hoppas ni förstår vad och hur jag menar och ni får gärna, komma med egna åsikter om detta, hurra eller skälla på mig. Klyschigt men sannare än sant:
Ni är alla så otroligt fina på olika sätt, puss!
tisdag 11 maj 2010
om sömnlösa nätter
Ibland kan jag verkligen inte sova för att ensamheten blir för stor, för att jag
ligger ensam där i sängen, för att ingen ligger brevid. Så var det igår natt.
Jag försöker allt möjligt, vrider och vänder på mig och undrar om jag håller
på att bli knäpp på riktigt. Jag tar till förnekelsemetoden och fantiserar att det visst
ligger någon brevid mig, alldeles bakom mig. Det kanske känns lite tryggare så.
Jag håller armarna runt mig själv och låtsas att det är någon annans armar som
håller om mig. Någon som ligger brevid och tycker om mig. Skrämmer bort
ensamheten, långt bort. Patetiskt kan tyckas. Jag vet inte längre.
Jag undrar om du har behövt göra det någongång? Jag tror inte det, du har nog
aldrig varit ensam så länge.
Jag är en sådan som känner av ensamheten fast jag aldrig riktigt är ensam.
Men när man är riktigt ensam,
hur länge står man ut då?
Och så en sista undran: Finns det någon kvot för ensamheten?
Hur fan fungerar den i sådana fall? Varför är vissas beskärda del mycket större
än andras och vice versa? Eller är den inte det, jämnar det ut sig på något vis?
Jag skulle vilja veta.
ligger ensam där i sängen, för att ingen ligger brevid. Så var det igår natt.
Jag försöker allt möjligt, vrider och vänder på mig och undrar om jag håller
på att bli knäpp på riktigt. Jag tar till förnekelsemetoden och fantiserar att det visst
ligger någon brevid mig, alldeles bakom mig. Det kanske känns lite tryggare så.
Jag håller armarna runt mig själv och låtsas att det är någon annans armar som
håller om mig. Någon som ligger brevid och tycker om mig. Skrämmer bort
ensamheten, långt bort. Patetiskt kan tyckas. Jag vet inte längre.
Jag undrar om du har behövt göra det någongång? Jag tror inte det, du har nog
aldrig varit ensam så länge.
Jag är en sådan som känner av ensamheten fast jag aldrig riktigt är ensam.
Men när man är riktigt ensam,
hur länge står man ut då?
Och så en sista undran: Finns det någon kvot för ensamheten?
Hur fan fungerar den i sådana fall? Varför är vissas beskärda del mycket större
än andras och vice versa? Eller är den inte det, jämnar det ut sig på något vis?
Jag skulle vilja veta.
söndag 9 maj 2010
Ibland behöver man bara få vara. Isolera sig ute i sommarstugan
och känna sig liten igen. Göra absolut ingenting. Sitta ute på altanen i
solen och titta och fascineras över himlens färg i en timme eller två
eller bara ligga på sängen och se upp i taket.
Se på dålig tv med mamma och pappa på kvällen. Pappa som skrattar åt exakt
samma saker som mig och kittlar mig under fötterna. Mamma som håller
om mig och stryker mig över håret. Det spelar ingen roll att jag är i praktiken vuxen.
Det är så fruktansvärt skönt att bara lämna allt ansvar och måsten och krav
och bara vara ett barn. Deras barn.
(Jag önskar så att jag skulle kunna fortsätta såhär ett tag. Ibland är
alldeles för sällan, men resten av livet kommer ikapp.)
och känna sig liten igen. Göra absolut ingenting. Sitta ute på altanen i
solen och titta och fascineras över himlens färg i en timme eller två
eller bara ligga på sängen och se upp i taket.
Se på dålig tv med mamma och pappa på kvällen. Pappa som skrattar åt exakt
samma saker som mig och kittlar mig under fötterna. Mamma som håller
om mig och stryker mig över håret. Det spelar ingen roll att jag är i praktiken vuxen.
Det är så fruktansvärt skönt att bara lämna allt ansvar och måsten och krav
och bara vara ett barn. Deras barn.
(Jag önskar så att jag skulle kunna fortsätta såhär ett tag. Ibland är
alldeles för sällan, men resten av livet kommer ikapp.)
måndag 3 maj 2010
"Kommer du inte ihåg sist vi sågs? Hur jag gav dig en lätt kyss på kinden innan vi skiljdes åt, du vände och gick åt ditt håll utan att se dig om. Jag inbillade mig att det var för att det skulle vara för jobbigt annars, men det kanske helt enkelt bara var skönt att slippa mig? Kommer du inte ihåg mig alls?" undrade han.Det är klart jag gör och nu står han här rakt framför mig, med sitt mörka halvlånga hår och
sviken blick. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag har inga rättvisa ord att ta till.
Han sjunger från en scen Hellre evig ensamhet än det här. Känner du hur luften svider när
den åker in, ut, in, ut, in, ut, in i bröstkorgen? För jag villl inte andas den här luften utan dig.
den åker in, ut, in, ut, in, ut, in i bröstkorgen? För jag villl inte andas den här luften utan dig.
Jag vet att det är till mig. Varje stavelse är riktat till mig.
Långt in på natten står vi än en gång mittemot varandra igen. Han med de svikna ögonen ser på mig och jag ser på honom. Jag ger honom en kyss på kinden och viskar: "Jag tänker inte vända mig om den här gången, inte utan dig."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)