Nu tänkte jag att jag bannemej ska skriva om en sak som jag påbörjat många
gånger men avslutat nästan lika fort, för jag vet inte hur jag ska uttrycka
mig rätt eller hur jag ska få fram det jag vill ha sagt utan att ofrivilligt trampa
någon annan på tårna. Men det är nog så att det kanske inte går, för det är
känsligt helt enkelt, även för mig, tyvärr.

Så alltså kroppen, sjuka ideal, revben, fett, lår, mage, skinn och ben, mat, träning.
Såhär är det: Jag har blivit lite större, jag har fått former,
magen har blivit lite lösare och pluffisigare, låren bredare, rumpan
lite större och tillochmed mina alltid obefintliga bröst har börjat bli lite större.

Jag har alltid varit smal, naturligt smal, platt och utan former.
Har tränat minst tre-fyra gånger i veckan sedan mellanstadiet kanske.
Det har jag slutat med nu, nu kanske det blir någon springtur och promenad
någon gång i veckan på sin höjd. Och det märks, om inte annat på den förut
väldigt goda konditionen men även på kroppen. Missförstå mig inte, jag är
fortfarande smal, men jag brukar vara smalare, brukade vara smalare.
Nu har jag två(om ens det räcker) storlekar större i jeans än vad jag brukade
ha och kan inte ha storlekarna xs och 34.

Jag ser det här på två olika sätt och även helt motsatta sätt.
1. Jag kan sitta och ta mig på "fettet" på magen, se på min lår som nu i mitt tycke
blivit dallriga, störa mig på bristningar och hur rund jag har blivit om höftena
tycka att jag måste börja träna träna träna. Inte främst för den goda hälsan skull
utan för att bli smal smalare smalast och tänka att jag måste börja äta mindre och
nyttigare, sluta äta så mycket godis.
2. Varför? Varför vill jag vara så himla smal? Rättare sagt benig? Varför har jag ett ideal
som ser ut som en tolvårings kropp? För nödvändigtvis tycker jag inte att smalast är
snyggast alla gånger. Jag gillar alla olika kroppsformer och typer. Helt ärligt så dömer jag
ingen annan på samma sätt som mig själv och tycker att alla andra(bortsett från när det ser sjukligt ut på något sätt)
är hur fina och helt perfekta just som dom är oavsett kroppstyp.
Men jag själv, nej det är aldrig bra. Och för vem vill jag bli smal?
Vem säger att man måste vara smal för att vara snygg?

Visst, det har alldeles säkert väldigt mycket med dagens ideal att göra, modevärlden,
kändisar och så vidare. Såklart blir jag påverkad när jag sitter och ser igenom
hundratals modebilder på tjejer med trådsmala lår och revben som sticker ut.
Jag förstår inte riktigt för samtidigt som jag tänker att jag också skulle vilja vara
så smal, då skulle jag nog vara snyggare, så tänker en annan del av mig att det ser
sjukt ut, ohälsosamt och inte alls är speciellt fint.

Men det viktigaste är att jag är långt ifrån ensam.
Varför ska det vara såhär? Hur kommer det sig att det är såhär?
Har man bara modevärlden att skylla på? eller?
Jag tycker det är väldigt viktigt.
Varför har vi så svårt med att vara nöjda med oss själva överhuvudtaget?

Som tur är så tänker jag mest av allt att jag vill se naturlig och frisk ut,
att jag vill må bra och att det ska synas. Vad spelar det för roll att jag måste ha
jeans i två storlekar större? Dessutom är de jeansen köpta när jag gick på högstadiet.
Så det är väl egentligen helt rimligt att jag numer börjar måste köpa kläder som en
ung kvinna istället för som en trettonårig flicka. (Givetvis är det inget fel i det heller,
om det är så att du är väldigt smal!) Inse att jag inte är pinnsmal längre, inse att jag
även om jag inte vill det blir kvinnligare och får former. Inse att jag duger som jag är.
Att vi alla duger som vi är. Att vi vill träna för att vi gillar det och mår bra av det,
äter just så mycket eller lite som vi vill för att vi mår bra av det. Oavsett om vi är
pinnsmala eller lite runda inse att vi är snygga på våra sätt och att vi är olika. För hur
kul vore det annars? Om alla var likadana? Jag vill att idealet ska vara varken smal
eller stor, lång eller kort. Idealet ska vara välmående, man ska sträva efter att må
bra och det ska lysa igenom.

Jag ursäktar för att detta blev ett virrvarr av ord och kanske svårt att förstå, jag vet inte.
(Jag ville skriva ner mina tankar fort, innan jag ångrar mig och inte vågar publicera.)
Och jag ursäktar även om jag uttryckt mig klumpigt eller så. Det är så himla svårt att få ut det jag vill ha sagt på ett bra sätt. Jag hoppas ni förstår vad och hur jag menar och ni får gärna, komma med egna åsikter om detta, hurra eller skälla på mig. Klyschigt men sannare än sant:
Ni är alla så otroligt fina på olika sätt, puss!