Ibland behöver man bara få vara. Isolera sig ute i sommarstugan
och känna sig liten igen. Göra absolut ingenting. Sitta ute på altanen i
solen och titta och fascineras över himlens färg i en timme eller två
eller bara ligga på sängen och se upp i taket.
Se på dålig tv med mamma och pappa på kvällen. Pappa som skrattar åt exakt
samma saker som mig och kittlar mig under fötterna. Mamma som håller
om mig och stryker mig över håret. Det spelar ingen roll att jag är i praktiken vuxen.
Det är så fruktansvärt skönt att bara lämna allt ansvar och måsten och krav
och bara vara ett barn. Deras barn.

(Jag önskar så att jag skulle kunna fortsätta såhär ett tag. Ibland är
alldeles för sällan, men resten av livet kommer ikapp.)