Ibland kan jag verkligen inte sova för att ensamheten blir för stor, för att jag
ligger ensam där i sängen, för att ingen ligger brevid. Så var det igår natt.
Jag försöker allt möjligt, vrider och vänder på mig och undrar om jag håller
på att bli knäpp på riktigt. Jag tar till förnekelsemetoden och fantiserar att det visst
ligger någon brevid mig, alldeles bakom mig. Det kanske känns lite tryggare så.
Jag håller armarna runt mig själv och låtsas att det är någon annans armar som
håller om mig. Någon som ligger brevid och tycker om mig. Skrämmer bort
ensamheten, långt bort. Patetiskt kan tyckas. Jag vet inte längre.
Jag undrar om du har behövt göra det någongång? Jag tror inte det, du har nog
aldrig varit ensam så länge.
Jag är en sådan som känner av ensamheten fast jag aldrig riktigt är ensam.
Men när man är riktigt ensam,
hur länge står man ut då?
Och så en sista undran: Finns det någon kvot för ensamheten?
Hur fan fungerar den i sådana fall? Varför är vissas beskärda del mycket större
än andras och vice versa? Eller är den inte det, jämnar det ut sig på något vis?
Jag skulle vilja veta.
Eller svensk konst på Moderna! Ang. Ensamhet: Det finns inga kvoter, inga känslor är mätbara. Du kan vara utan någon överhuvudtaget i år om man trivs, medan några dagar kan bli outhärdliga när man känner så = Att uppleva ensamhet beror helt på dina känslor. Typ. Ha en bra dag!
SvaraRaderacool, hade jag faktiskt ingen aning om :P
SvaraRaderaså himla fin och sorglig text. ibland känner jag mig också så ensam att jag inte vet var jag ska ta vägen.
SvaraRadera