"Kommer du inte ihåg sist vi sågs? Hur jag gav dig en lätt kyss på kinden innan vi skiljdes åt, du vände och gick åt ditt håll utan att se dig om. Jag inbillade mig att det var för att det skulle vara för jobbigt annars, men det kanske helt enkelt bara var skönt att slippa mig? Kommer du inte ihåg mig alls?" undrade han.
Det är klart jag gör och nu står han här rakt framför mig, med sitt mörka halvlånga hår och

sviken blick. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag har inga rättvisa ord att ta till.

Han sjunger från en scen Hellre evig ensamhet än det här. Känner du hur luften svider när
den åker in, ut, in, ut, in, ut, in i bröstkorgen? För jag villl inte andas den här luften utan dig.

Jag vet att det är till mig. Varje stavelse är riktat till mig.

Långt in på natten står vi än en gång mittemot varandra igen. Han med de svikna ögonen ser på mig och jag ser på honom. Jag ger honom en kyss på kinden och viskar: "Jag tänker inte vända mig om den här gången, inte utan dig."