Ikväll tänker jag titta på Uppdrag granskning kl 20.00 på Svt1. Det tycker jag att ni också ska göra.
Det är så fruktansvärt vidrigt att det ska vara såhär. Det får mig att må illa.
Att så många mer eller mindre offentliga människor ska behöva ha det såhär dagligen.

Jag är förvånad över att jag inte fått ta emot fler fula kommentar på internet; som aktiv här på
bloggen, på bilddagboken och framförallt på youtube. Jag måste haft tur. Jag kan minnas att jag
har fått två kommentarer som har varit nedlåtande i stil med:
Fyfan vad ful du är hur kan du lägga upp videor på dig själv??!!
Svar: Ingen har bett dig kolla. Du får gärna sluta med det för mig.

Jag har inte brytt mig om dem, det är någon som anonymt och patetiskt har känt att dom
verkligen behöver uttala sig om mitt utseende. En sak som dessutom absolut inte har något med
min musik att göra. Trots att jag vet detta så känns det iallfall och är inte roligt.
Så tanken på att behöva vara med om det här ofta, varje dag, hela tiden. Att till och med utsättas
för hot daligen. Nej fyfan, det är inte okej. Jag kan inte någonstans förstå vad de människor som
kommenterar/mailar osv. får ut av detta. Och vem är människorna?
Är det han som du sitter bredvid på bussen? Hon i din klass? Han som du känt sen du var liten?
Din chef? Alltså nej, jag blir mörkrädd. Usch och fy.

Det ska inte vara såhär.

Satans skit. Jag har sett så oerhört, nästan omänskligt mycket fram till
när jag ska få se Håkan och Säkert! live i vår. Så jag bokade biljetter till
mig och hjärtat till minus 30 i Luleå där båda ska spela, dagen efter biljettsläpp.
Men tror ni inte att det visar sig att jag har en deltävling i rockkarusellen just den dagen?
Jajamen. Väldigt tveksamt om jag kommer hinna både spela själv och gå på konserterna.
Nåväl vi får åka till Umeå och gå på Umeå Open istället tänkte vi,
där både Håkan och Säkert! också spelade, så det var bestämt tills igår
när jag tänkte göra klart och boka biljetter tills jag insåg vilket datum det var.
Samma jävla helg av alla helger som vi ska göra högskoleprovet.

Så jävla fult. Åh, jättekul ödet. Verkligen. ååååååååååhhh

Det gör ont i mig att det tar ont i dig.

Jag vill inte längre behöva bli ledsen och känna skuld över att jag har gjort någonting fel.
Jag vill inte att det fortfarande ska kännas som att jag är den dåliga, den dumma, den som spelat fult.
Jag är ledsen för att jag för en gångs skull satte mig själv först.
Jag är ledsen å dina vägar för att jag blev lycklig.
Mest ledsen är jag över att det som är så fantastiskt för mig tar så ont i dig.

andra september tvåtusennio

Nu har morfar dött, sa mamma.
Jag hade nyss vaknat och var på väg in badrummet.
Okej, sa jag och gick in i badrummet och låste dörren om mig.
Jag hann knappt vrida om låset så brast jag ut i gråt.
Okej, vad hjälper det att säga?
Jag såg på mig själv i badrumsspegeln med tårar som rann ner för kinderna.
Vad säger man till sin egen mamma när hennes pappa har dött?
Vad finns det för något att säga?

Jag gick ut ur badrummet la mig brevid mamma i hennes och pappas säng,
kröp tätt intill henne och sa ingenting jag bara låg där och grät och jag
visste då, att jag inte behövde säga någonting.
Där låg jag med mammas arm runt omkring mig i tio minuter, tjugo minuter, trettio minuter, jag vet inte.
Men jag vet att under tiden jag låg där i mammas famn började det regna.
Stora droppar slog mot sovrumsfönstret.
En efter en.

Det var inte bara jag som grät.