Pinsamheter och förälskelser:

Jag vet inte vad det är med mig och att förälska sig i personer som
är nästan helt omöjliga att få. Det är ju lite onödigt. Men vad ska man
göra? Jag gör det ändå. Här är två av dem:

Finaste låten. Hans texter, hans musik, hans ansiktsdrag, hela han. Åhh.

Ända sedan jag såg Tjenare Kungen för första gången så har Dickan varit
en av mina absoluta drömmän. Så himla fin.

Jag är så pinsam.

Jag har blivit kär nästan varje natt nu den senaste tiden.
Det gör det så himla trist att vakna.

"Kommer du inte ihåg sist vi sågs? Hur jag gav dig en lätt kyss på kinden innan vi skiljdes åt, du vände och gick åt ditt håll utan att se dig om. Jag inbillade mig att det var för att det skulle vara för jobbigt annars, men det kanske helt enkelt bara var skönt att slippa mig? Kommer du inte ihåg mig alls?" undrade han.
Det är klart jag gör och nu står han här rakt framför mig, med sitt mörka halvlånga hår och

sviken blick. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag har inga rättvisa ord att ta till.

Han sjunger från en scen Hellre evig ensamhet än det här. Känner du hur luften svider när
den åker in, ut, in, ut, in, ut, in i bröstkorgen? För jag villl inte andas den här luften utan dig.

Jag vet att det är till mig. Varje stavelse är riktat till mig.

Långt in på natten står vi än en gång mittemot varandra igen. Han med de svikna ögonen ser på mig och jag ser på honom. Jag ger honom en kyss på kinden och viskar: "Jag tänker inte vända mig om den här gången, inte utan dig."

Ikväll drömmer jag om:

En ny stad med nya äventyr, nya ställen att utforska, nya människor
att lära känna. Jag har flyttat in i en ljus lägenhet med balkong och stora
avlånga fönster som nästan går från golv till tak. På en av väggarna i mitt stora
vardagsrum har jag hela världskartan som fondvägg och om man har häftsift så
får man mer än gärna märka ut speciella platser. Sådana som är extra fina.
I ett av hörnen i rummet står en gammal karusellhäst och i ett annat står ett piano
som jag så länge velat ha. Alla mina klänningar och skor behöver inte längre trängas
i en trång och liten garderob utan nu har jag en walkincloset som är bland det
tjusigaste jag vet. Men det finaste av allt är att hela lägenheten är full av fina
människor. På något vis har jag lyckats samla alla mina finaste vänner där med
mig. Det är sommar och varmt ute. Vi har öppnat balkongdörren och alla fönster
så att det känns ut som att vi i själva verket är ute. Vi sitter på golvet i vardagsrummet
och dricker vin och öl och sjunger fina låtar som There is a light that never goes out
och With a little help from my friends. Det spelas på både pianot och på gitarrer så
högt att alla som går förbi på gatan nedanför hör och allt är magiskt och helt fantastiskt.
Och på tal om magi så sitter det en pojke med vit och marinblårandig tröja brevid mig.
Han har dom finaste ögonen jag någonsin sett, mörkt, lockigt nästan bångstyrigt hår
och har alltid ett leende på läpparna. Han tar min hand och håller den i sin. Jag blir
helt rusig av att bara se på honom och hur jag än har svårt att tro det så är han är lika
galet förälskad i mig som jag är i honom. Vi ser på varandra och sjunger med i textraden:
To die by your side is such a heavenly way to die och det minsta jag vill just i den
stunden är att dö för jag lever livet och det lever med mig helt underbart.
Men om jag tragiskt nog skulle dö precis just då så skulle jag inte ha kunnat dö lyckligare.


Det är sånt jag kan drömma om en fredagskväll. Vad drömmer ni om? Snälla, fina ni?
Kan ni inte skriva ner vad ni drömmer om just nu? Som små fina historier,
det skulle vara helt fantastiskt att få läsa och det skulle göra mig så himla glad.
Åh. Jag hoppas.

Hon går fram och sätter sig i fönstret och tänder en cigarett fast hon
egentligen inte borde. Vad spelar det för någon roll när han vars
skjorta hon har på sig ligger och sover i hennes säng.
Det är varken igår eller imorgon, idag eller inatt. Det är nu.
Hon tar ett sista bloss och blåser ut röken och försöker fånga den med
handen men det är som med känslan. Det går, men den försvinner lika fort.
Hon slickar sig om läpparna, dom smakar som honom och känns nakna på
något sätt. Dom saknar hans.

Feberdrömmar kan vara rätt underhållande emellanåt. Inatt var jag och tha gang med i en stor och konstig teaterproduktion i huvudstaden. Teatern var mycket märklig, djupare än djup och vi hade mest bara småroller och fattade ingenting. Vår tristess i all väntan bakom scenen blev för stor så vi kastade oss(bokstavligen) ut i Stockholm och sprang, klättrade och hoppade mellan hus och hustak. Helt galet.
Mitt i allt när jag var i full fart att klättra upp för vad som verkade vara en mil lång stege tappade jag min rödsvartrutiga skjorta jag hade knytit runt midjan, så jag hoppade ner för stegen.(till saken hör att jag hade nog klättrat halva vägen, alltså sisådär 5 km) Väl nere på marken befann jag mig mitt i ett mysigt bostadsområde, helt skyddat från storstadsmiljön, nästan lite amerikansk perfektionism över det(tänk Wisteria Lane!) Och där brevid en stor vit villa står självaste Mackan Krunegård och hänger tvätt i en mysig liten trädgård. Utan att jag sagt ett ord berättar han var skjortan landade och sen bjuder han med mig på en liten bjudning med flera(alltså nu pratar vi kanske tio stycken) småbarn i två-tre årsåldern och två kvinnor. Vilken en av dem visade sig vara Markus syster.
Och det var väl ungefär det.