Feberdrömmar kan vara rätt underhållande emellanåt. Inatt var jag och tha gang med i en stor och konstig teaterproduktion i huvudstaden. Teatern var mycket märklig, djupare än djup och vi hade mest bara småroller och fattade ingenting. Vår tristess i all väntan bakom scenen blev för stor så vi kastade oss(bokstavligen) ut i Stockholm och sprang, klättrade och hoppade mellan hus och hustak. Helt galet.
Mitt i allt när jag var i full fart att klättra upp för vad som verkade vara en mil lång stege tappade jag min rödsvartrutiga skjorta jag hade knytit runt midjan, så jag hoppade ner för stegen.(till saken hör att jag hade nog klättrat halva vägen, alltså sisådär 5 km) Väl nere på marken befann jag mig mitt i ett mysigt bostadsområde, helt skyddat från storstadsmiljön, nästan lite amerikansk perfektionism över det(tänk Wisteria Lane!) Och där brevid en stor vit villa står självaste Mackan Krunegård och hänger tvätt i en mysig liten trädgård. Utan att jag sagt ett ord berättar han var skjortan landade och sen bjuder han med mig på en liten bjudning med flera(alltså nu pratar vi kanske tio stycken) småbarn i två-tre årsåldern och två kvinnor. Vilken en av dem visade sig vara Markus syster.
Och det var väl ungefär det.