söndag 10 januari 2010

Jag hatar den där delen av min hjärna som ständigt och envist påminner
mig om att jag alltid kommer vara själv. Att jag kommer sluta ensam.

men jag hatar ännu mer att jag emellanåt tror på det.

3 kommentarer:

  1. trodde jag med ibland. Men så jävlar vill ödet plötsligt något annat. Det händer när man minst anar det :)

    SvaraRadera
  2. Tack. Du har ingen aning om vad det betyder att du skriver så fint till mig. Du verkar vara en hel del som jag och jag vet hur det är när den elaka rösten vill ta över, bestämma och domdera. Om du vill, säg till, då kommer jag att skrika på dina hjärnspöken och ersätta dem med ballonger, kjolar som står ut när man snurrar fort och söta ord.
    Våga inte lyssna på dem där spökena, de vill dig inget gott.

    SvaraRadera
  3. åh du är så söt frida!

    ibland tänker man så, ibland är det något helt konstigt. men snart finner du din drömprins! jag vet! du är fin du frida! så varför inte?! kramar!

    SvaraRadera