Tiden bara går. Dagarna försvinner.
En efter en. Fort. Nästan för fort.
Jag har suttit inne nästan hela sommaren och
den är snart över. Jag förstår inte var den försvann.
Den har varit händelserik i hur hög fart som helst.
Inte konstigt att man knappt hinner med.
Som att vända allt upp och ner. På gott och ont.

Men om jag försöker hinna med:
Så är det ju det här med fina dagar när man går på konsert och
återförälskar sig i favoritartisten nummer ett, är nördigast i hela
publiken och kan gissa vilka låtar som ska spelas innan dom börjar,
kan alla medlemmar i kompbandets namn och sjunger för full hals från
första till sista ton och sen kommer hem och ser samma live-dvd om
och om igen i tre dagar och kanintefånog.
Eller när man sätter sig i bilen sent på kvällen och kör i en timme för
att slippa sova ensam. Eller hur det värmer i bröstet av fina tanter och
farbröder som blir så hemskt tacksamma över att man hjälper till och
egentligen bara gör sitt jobb. Eller fina kvällar i stugan med grillfester
och rosa solnedgångar. Eller när man är världens bästa faster.
Eller min älskade knas-katt som borrar in sig i ansiktet när man
behöver det som bäst. Eller hur jag och mamma är lika
virriga och går in i affärer bara för att och efter ett tag undrar:
"Vad gör vi här?" och går ut. Eller när man har fullt med kreativitet
och man har drömmar och det känns som att man kan göra precis vad som helst.
Eller hur man går och hälsar på mormor som är världens raraste och säger
"Tack för titten." när man går. Eller dagar när man lagar Pasta Carbonara
flera dagar efter varann, bara för att det är det godaste som finns just då.


Men så finns det ju också det där med att ha ett huvud som tänker
alldeles för mycket. Som aldrig är riktigt nöjt.