Igår brast jag ut i gråt av tanken på att våran kärlek en dag skulle ta slut. Att all den kärlek vi har till varandra, denna stora oslagbara kärlek bara skulle ta slut. Gå upp i rök, vara borta, försvunnen i tomma intet. Det är så fult, så jävla fult och dumt att ens tänka den tanken. Det fulaste som någonsin skulle kunna hända. Om det mot alla förmodan skulle hända så skulle det vara för att vi har älskat varandra så mycket att det inte går något mer, att vi skulle förbrukat all kärlek som finns i hela universum så att det inte finns någon mer kärlek att ta ifrån. Det är det enda. Så ser jag på det, det finns helt enkelt inget annat sätt att se det på.