När vi åker till honom, han kör och jag sitter bredvid så kommer en Kent-låt ut från bilstereons högtalare och jag hör orden, de där orden med den melodin som jag sjungit högt, högt så många gånger på grund av frustration. Frustration över livet. Över kärleken. Över att om jag hade lite kärlek så var den till dig. Över den där jävla kärleken som aldrig ville komma. Över att ingen ingen ingen ville ha mig. Över det där hoppet som aldrig gav upp.

Men jag sjunger inte de orden längre. Kärleken kom och han, som nu är min finaste, ville ha mig. Och nu får man väl tacka sitt envisa hopp som inte gav upp dom där nätterna med ångest när man låg vaken och vände ut och in på hjärnan och kände sig som den mest ensamma människan i hela världen eller dom där jävliga nätterna när man hade alkohol i kroppen och stod ensam på nattklubbens dansgolv samtidigt som alla alla alla runt omkring hånglade för fullt och alla känslor som nyss var på topp sjönk som en sten i bröstet och man undrade om och om igen vad fan som är felet. Tacka och förlåta hoppet som inte gav upp för att det visste att det skulle vara värt det.

Och innan jag byter låt så tänker jag: Det fanns någon för mig med.