Efter så många nätter när man inte kunnat sova, legat sömnlös med gråten i halsen och blöta
ögon och haft jagkommeralltidvaraensamjagkommeralltidvaraensam på repeat i huvudet.
Undrat över vad som är fel och om människor verkligen är kära i varandra eller om det bara
är något vi hittar på. Något vi hittar på för att inte vara ensamma. För det kan väl inte vara
så fantastiskt ändå? Nej, vi ljuger. Eller rättning, dom ljuger. Dom som har någon.
Inte jag, jag kommer ju vara ensam hela livet för ingen kan väl någonsin älska det här.
Efter att förbannat, tvivlat, ifrågasatt och framför allt varit så jävla stolt men i hemlighet
aldrig slutat hoppas är jag nu här:
Med han som är världens bästa människa för just mig som min. Mitt uppe i den där
kärleken som faktiskt är just sådär fantastisk som jag aldrig kunnat tro. Till och med
ännu mer fantastisk än så. Hjärtat känner så mycket hela tiden samtidigt som det har
funnit harmoni och det är det bästa och mest storslagna som någonsin hänt.
För vi är så bra och ofta undrar jag om jag inte illusionerar allting, för det är nästan
för bra för att vara sant. Mer än ett år har gått och det är aldrig svårt på något vis.
Det kanske är alldeles för bra för att vara sant eller så är det helt enkelt för att det
ska vara vi. Det är meningen.
Så efter allt här är jag nu: