Ibland är livet bara så himla lätt.
Man ler fånigt åt det mesta och kan skratta bort det hemska.
Kan inte sova på kvällen för att det bara bubblar inuti.
Man ligger och ler för sig själv och känner en sådan glädje.
Man vrider och vänder på sig "nu måste jag sova" men
man bara ler och skrattar lite åt sig själv och sin knasighet.
"För glad för att kunna sova. Låter ju vettigt.."

Det behövdes ingen specifik händelse. Det var bara så enkelt som
att flera små bitar av finheter blir till ett enda lyckorus.
Man tänker på det ena och det andra och känner sig nöjd.
Andas ut och tänker att det är inte så tokigt det här livet ändå.
Man kommer till och med överens med sig själv.
Kan första gången på väldigt länge tänka att: Jo, jag är faktiskt helt okej.

Jag inser att det är sådana här dagar som gör att vi står ut,
att vi tar oss igenom vintern. Plötsligt är den där jävla kylan
och det där eviga mörkret värd all pina när vårsolen kommer
fram igen. För man får känna att man lever.