Frågeställning

När man egentligen skulle behöva tänka till
då gör man inte det och är dum i huvudet istället.
När man inte vill tänka då tänker man mer än någonsin.

Men mest undrar jag varför jag bara inte kan sluta tänka nu.
För vad hjälper det att tänka när jag vet att gjort inte kan göras ogjort.

Eller helare iallafall.

Hjärtat är helt igen.

Har haft isolerat mig från omvärlden ett tag. Eller nej, egentligen inte. Jag har levt.
Men jag har levt som i en egen liten bubbla. Datorn har varit avstängd i mer än
en vecka, jag har knappt öppnat en tidning och har inte hört nyheter på varken radio eller tv.
Har knappt någon aning om vad som hänt i världen. Vad spelar det för roll?

Jag har försökt få fram några ord jag kan skriva, formulerat i huvudet och försökt
få ner det. Men det har bara varit tomt. Tom på ord. Full med känslor.
Jag har vunnit något kärt och förlorat något annat lika kärt.
Samtidigt som det är så himla fantastiskt underbart och fint att jag knappt förstår det,
så är det sorgligt och så tomt och gör ont. Men jag kan inte göra något.

Jag har helt enkelt ett lite för dumt huvud och ett lite för stort hjärta som inte
vill samarbeta. Man kan bli dum i huvudet och så kan man bli kär.

Jag blev båda på samma gång.

Upp och ner. Ner och upp. In och ut. Avigt.

Kors i taket!

Jag lever och Peace&Love var helt fantastiskt! Helt fantastiskt.
Det är den enda jag hinner med att berätta nu!
Puss!