De där stunderna som är magiska och skimrande, de som man
allra mest skulle vilja spara och ha kvar dom är svårast att fånga.
Som på morgonen när han ligger mitt emot och ser på mig.Solen
sipprar in genom glipan på rullgardinen och lyser upp halva
ansiktet och hans ögon lyser av så mycket kärlek och man bara
önskar att man kunde föreviga stunder som denna. Dessa stunder
som bara blir fler och fler och kameran får ligga åt sidan för det är ingen idé.
Det jag ser men mina ögon syns ändå inte där på andra sidan linsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar