(glömt källan, tyvärr.)

Fem lite extra fina saker idag:

1. Hanna och Maria.
2. Min katt som blir trumpen när jag inte hälsar på henne när jag
kommer in i ett rum där hon är. Då ger hon ifrån sig ett högt mjau för
att jag ska se henne. Knaskatt! <3
3. Nya glasögon.
4. Att det visade sig att mamma hade en jeansskjorta i sin garderob som jag
kunde få låna på lång tid. Billigt och bra!
5. Min fanclub. Heheh. Insåg idag att den gör mig himla glad ändå.
Så knasigt men smickrande. Ni kan ju gå med om ni gillar mig! Hehe.

Det vara allt. Puss!

fint.

"I min utopi är alla precis som du."

Det är egentligen rätt så onödigt att vara ledsen när jag har
sådana fantastiska vänner. Sådana som säger såhär fina saker till mig
och framför allt: som står ut med mig.
Åh. Tack finaste.

antiklimax

Igår hade jag en himla fin och trevlig kväll, somnade med ett leende på läpparna.

Men idag, idag är ingen bra dag alls, och jag har ingen aning om varför.
Jag skulle helst av allt bara lägga mig i en hög på marken och skrika och gråta
och jag kan inte riktigt svara på varför. Eller kanske lite diffust att jag tycker
det är orättvist, att jag är så jävla fruktansvärt trött på att vänta, jag slutar försöka.
Så ungefär. Men mest bara ledsamhet och trötthet,
och så har jag lärt mig att man kan sakna sina vänner så mycket att det gör ont.

(Och mitt "HURRA WOOOHO DET ÄR VÅR-humör" har bara tagit lite paus
och gömt sig långt, långt bort idag. Men jag är snart tillbaka, jag lovar.)

Cissi min vän

Sötet.

Fin musik. Fina pojkar. Fint klipp. Fint helt enkelt.
(Och jag erkänner; Han med miniminigitarren är nog bland det finaste jag sett. Åh.)

Var bara tvungen att lägga upp en till:
Där i publiken stod nämligen jag och Hanna! Åh så härligt och fint det var!
Vill på festival nu! Helst nyss.

Ibland är livet bara så himla lätt.
Man ler fånigt åt det mesta och kan skratta bort det hemska.
Kan inte sova på kvällen för att det bara bubblar inuti.
Man ligger och ler för sig själv och känner en sådan glädje.
Man vrider och vänder på sig "nu måste jag sova" men
man bara ler och skrattar lite åt sig själv och sin knasighet.
"För glad för att kunna sova. Låter ju vettigt.."

Det behövdes ingen specifik händelse. Det var bara så enkelt som
att flera små bitar av finheter blir till ett enda lyckorus.
Man tänker på det ena och det andra och känner sig nöjd.
Andas ut och tänker att det är inte så tokigt det här livet ändå.
Man kommer till och med överens med sig själv.
Kan första gången på väldigt länge tänka att: Jo, jag är faktiskt helt okej.

Jag inser att det är sådana här dagar som gör att vi står ut,
att vi tar oss igenom vintern. Plötsligt är den där jävla kylan
och det där eviga mörkret värd all pina när vårsolen kommer
fram igen. För man får känna att man lever.

var lite produktiv igår. (Och Hanna där har du hatten!)