Det är så konstigt livet ibland.
Hur ensamheten verkligen äter upp en och man klarar knappt av det när man är ensam.
Men tillsammans med mina finaste är allt bara fint. Livet är lätt och allt går att övervinna.
När jag är med er kan jag känna så.

Jag som känner av ensamheten fast jag aldrig är ensam.

Igår kväll var en sådan kväll då jag inte orkade. Vemodet kom på en gång och slog mig så
hårt gång på gång. Ingenting spelade någon roll och det fanns något dåligt i allt.
Jag somnade med tårar i ögonen och gråten i halsen och ensam ensam ensam.

Och jag kan tänka tankar som: Tänk om det alltid är en av parterna som älskar den andra lite mer än den andra, tänk om någon som levt tillsammans i trettio år önskade att livet hade blivit annorlunda om de bara hade träffat någon annan, tänk ifall dom två inte är tillsammans av kärlek utan för att dom inte tycker dom är värda någon bättre så dom nöjer sig med varandra, och tänk om jag kan inte kan bli kär, jag är ett säreget hopplöst fall.

På morgon; solen fyllde mitt rum med ljus och en katt sover brevid mig.
Jag slog upp ögonen och såg den grönaste och tjusigaste klänningen jag någonsin sett
hänga på min garderobsdörr och jag log och det behöver inte vara svårare än så.