Jag vet inte om det är ljuset, att solen väcker mig på morgonen
och att solens strålar äntligen har börjat värma lite smått
som får mig att vilja viska en mening lite lågt för den känns så fånig och klyshig att säga högt.
Fast bara för att jag viskar innebär det inte att jag menar det mindre.

Jag börjar komma överens med mig själv och finner någon slags ro
med att inse att jag söker något som är nästan men bara nästan omöjligt
att hitta. Jag vet inte riktigt själv, men jag tror mig sakna något.
Jag kan stå ut med den saknaden så länge som jag har dom mest fantastiska
människorna jag vet omkring mig.

Dom senaste åren har jag fått lära känna dom finaste.
Jag har alltid varit lyckligt lottad med fina vänner och jag kommer alldeles säkert få fler.
Men ni alltså - vad som än händer, vad som än kommer att ske så ska ni veta:
(jag viskar)
Med er har jag hittat hem.

Det kanske låter konstigt. Hem. Med er har jag hittat mig och får vara jag.
Är omtyckt för att jag är mig själv och ingen annan. Jag är så oerhört glad över
att vi hittat varandra. Att vi finns för varandra. Att ni finns där när jag ramlar.
Att ni tar emot mig så jag bara på min höjd skrapar knäna lite.
Det känns himla fånigt att skriva såhär i min blogg men så får det vara.
Det får vara hur jäkla fånigt som helst.


Dessutom kommer jag att hitta det jag letar efter, en dag.
Det vet jag.