5/12

Ja den där fortsättningen tog ju ett tag som vanligt.. Nåväl, nu sammanfattar jag helt enkelt VFU:n bara lite kort: Det har varit helt fantastiskt lärorikt! Det känns roligt och jag längtar så himla mycket efter att få ha en egen klass och själv lägga upp undervisningen och bestämma vad man ska göra! För just det med att man bara höll i enstaka lektioner då och då och inte fick helt fria händer gjorde det lite svårt att få något sorts sammanhang och i vissa fall att vara passionerad för momentet man skulle undervisa i. Men summan av kardemumman: jag ångrar mig inte ett dugg i val av yrke, det är ett väldigt kreativt och varierande yrke där jag aldrig kommer att ha tråkigt, för det händer verkligen något hela tiden! Och det känns så skönt att få känna på det här viset!

Väl tillbaka på universitetet var det full rulle igen med typ tusen inlämningsuppgifter och en tenta, så efter både vfu:n som tärde på krafterna och en hektisk universitetvecka höll jag nästan på att gå i taket, men nu har det lugnat sig. I helgen vägrade jag plugga och tog det bara lugnt och den här veckan har vi varit ledig två hela dagar, det behövdes så himla mycket!

Nästa vecka har vi(isbjörnarna) spelning på en studentpub och det kommer bli så himla kul! Helt plötsligt ska jag spela gitarr, piano, stylophone och sjunga på det! Vi kommer hoppa mellan instrument i nästan varje låt, roligt men mycket jobb för ljud-nisse! Men han fixar biffen! På fredag ska vi ha julfest här hemma hos oss, med mina och Johns klassisar, det kommer bli en riktig höjdare tror jag!

Åh, jag längtar så otroligt mycket efter julen och att få vara hemma och mysa på med familjen, det ska bli så skönt att att bara få ta det lugnt och umgås. Har nog aldrig haft såhär mycket julkänsla någonsin förut, jag vill liksom bara tända ljus och lyssna på julmusik mest hela tiden. Längtar! Men innan vi åker hem och julmyser väntar Håkan den 19e, det längtar jag minst lika mycket till! Helt enkelt; fina dagar väntar och livet känns rätt så himla bra just nu.

VFU IIII

Åh, jag var så duktig i början och skrev av mig med jämna mellanrum och nu har det ju gått en evighet sen sist. Men jag ska försöka att sammanfatta den senaste tiden så gott det går.

Jag har nu haft mina tre egenplanerade svenskalektioner i svenskan med tema muntligt berättande, det har varit väldigt roligt och intressant. Det roligaste var att få uppleva att det skedde en progression från den första lektionen till den sista. Inte bara i att framföra något muntligt utan även i att lyssna på varandra.

Jag har hållit i några korta moment på bilden och en hel bildlektion. Det har varit väldigt roligt och något jag absolut kan tänka mig att undervisa i om chansen kommer. För det där med att vara kreativ och att skapa är ju himla kul tycker jag!

På engelskan har eleverna fått fortsätta uttrycka sig muntligt på mina lektioner. Det har varit så fantastiskt kul, nästan de roligaste lektionerna tror jag. Eleverna har varit så duktiga och pratat på som bara den och verkat haft så himla roligt! = Succé! Varje engelskalektion efter att de fick göra galenpanna(fast på engelska såklart) har de tjatat på läraren om att få göra "den där leken med lapparna i pannan"! Jag bara oops, sorry! Haha, fast såklart blir man ju lite nöjd och mallig att det gick hem så bra! Jag har även fått träna mig på att ge skriftlig feedback när eleverna har skrivit brev till en viss klass i Australien, det har varit otroligt utvecklande och lärorikt. Och svårt! Sedan passade jag på att göra ett oregelbundna verb- spel (Petro! Typ samma som du och jag gjorde när vi pluggade inför grammatiktentan!) när deras kapitel i läroboken innehöll många av de oregelbundnaverben och det spelet har använts flitigt, kul!

Och nu känner jag bara att nej nu orkar jag verkligen inte skriva mer. Det är en sak som är säker: man blir trött! Så jag ursäktar ifall det är långt och osammanhängande. Men som ni vet, fortsättning följer..

VFU III

Alltså det känns som att jag rest till månen sedan sist. Det är en sådan klyscha men det här är verkligen en resa. Det är så fantastiskt otroligt lärorikt och givande och framför allt så himla himla roligt.
Ingen dag är inte den andra lik och jag reser ca 1000 mil i kunskap varje dag. Det här blev ju lite
flummigt och pretentiöst men vad tusan, det är så det känns!

Igår höll jag i en svenskalektion där de skulle jobba med läsförståelse i sin lärobok. Så eleverna skulle
läsa några sidor i sin svenskabok och sedan var resten upp till mig. Läraren i klassen brukar oftast läsa dessa sidor högt för hela klassen eftersom det finns några elever i klassen som har dyslexi och har svårt med läsningen och att bara läsa för några elever känns för utpekande. Dock blir det ju lite fel eftersom det inte testar deras läsförståelse. Jag valde att lägga upp det så att jag började läsa texten högt för hela klassen och sedan fick de läsa resten av texten själva. Jag valde att göra på det här sättet för att fånga deras uppmärksamhet och för att inte gå ut alltför hårt eftersom det inte är vana att läsa texten själv. Sedan hade jag gjort egna frågor till texten eftersom de som fanns i övningsboken var sådär och en del orelevanta enligt mig. Den här lektionen gick finfint! Hela klassen var hur lugn som helst och det var nästan läskigt tyst. Det var ingen som protesterade över att de skulle läsa själva och frågorna fungerade bra, det enda som hade kunnat vara bättre var att det gick fortare än jag tänkt så de blev klara snabbt men de fanns restuppgifter att göra så det löste sig.

Idag har jag hållit en hel lektion på engelska där jag alltså bara pratade engelska, höll genomgång på engelska, gav instruktioner på engelska och pratade spontant med barnen på engelska(!!!!!!!!!!!). Detta är alltså det jag har gruvat mig för mest av allt på praktiken eller rättare sagt med hela utbildningen eller nja till och med läraryrket. Att bli engelskalärare eftersom jag själv känner mig så osäker på engelska. Iallafall inte tillräckligt säker för att kunna kalla mig själv engelskalärare. MEN det gick hur bra som helst. Jag klarade det. OCH det kändes bra och vi hade en sådan himla rolig lektion. Nästan så kul att vi glömde bort tiden! Lektionen började med att vi gjorde find someone who... eleverna ska alltså gå omkring och "intervjua" varandra på engelska och bocka av på en checklista när de har hittar någon som passar in på beskrivningarna. Jag tog också en checklista och gick runt och pratade med barnen för att kunna få en bättre uppfattning om deras engelska och ja, för att det är kul! Sedan blev eleverna indelade i par och nu skulle jag testa en aktivitet som jag själv kommit på, alltså hade ingen aning om hur det skulle gå. Eleverna skulle tänka på en person(en påhittad eller en riktigt person, t.ex. en kändis) och fylla i ett karaktärschema för den personen med t.ex. ålder, kroppsform, hårfärg osv. Sedan skulle de i tur och ordning beskriva personen för sin partner medan hen som lyssnade ritade personen utifrån beskrivningen. Det blev lyckat och eleverna verkade tycka att det var en rolig uppgift.
Förhoppningen är att vi ska jobba vidare med dessa påhittade personer nästa lektion jag håller i men det får ni höra om då!

Som avrundning på detta långa inlägg så vill jag bara säga att det känns så himla bra. Helt fantastiskt bra faktiskt. Fick nästan tårar i ögonen idag för att barnen är så fina och duktiga och jag känner redan nu ångest över att behöva lämna dem när praktiken är slut. Sedan har jag insett att jag älskar att undervisa, som den scenpersonlighet och uppmärksamhetstörstande person jag är älskar jag att hålla i genomgångar och ha fullt fokus på mig så detta är en lyckad kombination. Det är även fantastiskt när man lyckas hjälpa en elev och man kan se hur ett ljus tänds. Att det sedan är ett händelserikt, varierande, kreativt och mysigt jobb är bara stora plus.

Det känns så skönt att känna såhär. Efter två år med studier på universitet och läsning om pedagogik och ämnen i teorin blir man nojig och osäker på vad man egentligen håller på med och om man verkligen vill det här. Och den senaste tiden har jag varit jätterädd att jag inte kommer klara av att vara lärare med allt vad det innebär och att jag kanske inte ens vill detta. Att nu få bekräftat att jag visst kommer att klara av det här och att jag verkligen vill detta är så fruktansvärt skönt.

VFU II

Vilken bergochdalbana det här är alltså. Idag undrar jag hur jag någonsin skulle kunna tänka mig att jobba med något annat än läraryrket? Idag gick det alltså mycket bättre. Gör om, gör rätt.

Idag höll jag i en mattelektion igen med fortsättning på där vi slutade igår.

Jag började passet med en mattegenomgång, och allra först med att:
1. Förklara syftet med det jag skulle göra.
2. Ge instruktioner för hela lektionen så att de får en överblick över vad som ska göras samt skriva ner dessa instruktioner på tavlan.
3. Skapa en överenskommelse med eleverna om att de är tysta och lyssnar när jag pratar
och om de vill tillägga eller fråga något räcker de upp handen. Då blir det mycket lättare för dem att
koncentrera sig och lyssna och lättare för mig att prata.

OCH vilken skillnad det blev! Kan såklart bero på massa andra faktorer också, men jag väljer att tro på att det gjorde skillnad. Eleverna fick veta varför jag hade genomgången och vad som väntades av dem på lektionen och vi hade en deal om att det är handuppräckning som gäller. De var verkligen jätteduktiga, det var tyst och lugnt och eleverna hängde med. Halleluja! Så detta är dagens tips. Var organiserad. Även jag kände mig mycket lugnare och genomgången kändes tusen gånger säkrare idag jämfört med igår och tusen gånger roligare. Inte alls lika farligt och skärrande som igår.

Jag fick i stort sett bara bra feedback från min handledare och som grädde på moset fick jag även beröm från eleverna: "Du har jättebra genomgångar! Jag förstår hur du menar!"

Och åh, så fint och skönt det är att få höra! Det är ju det viktigaste! Nu jäklar är jag back on track!
Nu ska jag planera klart en svenskalektion(läsförståelse) till imorgon och en engelskalektion till på
torsdag där eleverna ska få göra muntliga övningar. Utvärdering kommer.

VFU I

Nu har jag varit ute på vfu(verksamhetsförlagd utbilning eller enklare sagt: praktik) i en vecka och en dag och jag tänkte att det kan vara bra att få skriva av sig och reflektera över det hela. (Då är ju bloggen ett ypperligt forum!) För det är svårt och jag behöver lufta min tankar. Det är faktiskt ganska så sjukt jäkla svårt. Men kul också såklart.

Förra veckan satt jag mestadels längst bak i klassrummet och observerade vad läraren gjorde/ vad som hände i klassrummet/saker att tänka på/bra exempel och dåliga exempel. Jag gick även runt i klassrummet och hjälpte eleverna men jag höll inte i några lektioner mer än att jag presenterade en eller annan uppgift. Jag är i en 6a och det märks så tydligt. Ibland känns det som att vilken uppgift eleverna än får så är det för töntigt/för enkelt eller för tråkigt. Överlag är det en lugn och snäll klass men som sagt 6an, det är mycket hormoner i luften.

Den här veckan ska jag hålla i några lektioner helt själv. Idag höll jag i både en mattelektion och en svenskalektion. (Båda var på uppdrag av läraren och utgick ifrån läroböckerna.) Det var nervösare än vad jag trodde och jag var långt ifrån jättebra. Jag glömde delar, stressade igenom saker och var inte nog noggrann. Kan inte säga det för många gånger: Det är så galet mycket saker man ska tänka på som lärare och det är en helt annan femma att faktiskt stå där framme i klassrummet och vara lärare och agera enligt konstens(kurslitteraturens) alla regler, det verkar så enkelt och självklart när man läser och lär sig det på universitet men sedan i verkligheten är det mycket svårare att vara det den där perfekta läraren man hoppas på att man är. T.ex. hur får man elever som sitter på datorn och kollar på internet istället för att jobba med sina uppgifter att verkligen jobba när inget händer även fast man sagt till på flera olika sätt ett flertal gånger?

Idag efter lektionerna som kändes sådär pågrund av min egen prestation skickade jag sms till John: "jag tror inte jag vill bli lärare något mer." För just då var det verkligen så det kändes. Jag är orolig för hur jag ska kunna klara detta? Hur ska jag få eleverna motiverade? Få dem att respektera mig? Och samtidigt lära ut dem en massa saker på bästa sätt? Puh!

Men jag måste verkligen påminna mig hela tiden om att: 

Jag är där för att lära mig. Det är första gången jag gör detta. Självklart kan jag inte vara bäst. (än!)

Jag vill dock poängtera att det absolut inte var katastrofala lektioner men med mina krav på mig själv och mina förhoppningar så känns det dåligt men jag ser det dock som ett väldigt bra lärandetillfälle och ett nyttigt uppvaknade: Det är inte lätt. Men det är bara hoppa upp i sadeln igen och nu ser jag fram emot resten av veckan och ännu mer de två följande veckorna då jag ska få hålla i helt egna lektioner(de som jag planerat helt själv). Då kommer jag vara mer motiverad och ha ett tydligare syfte med lektionerna och förhoppningsvis kan jag sprida vidare motivationen till eleverna och skapa bra lärandetillfällen. 

Fortsättning följer...

Här är tre bilder från igår när jag och John tog en mer spännande och mer fotovänlig väg hem
från Ica. John, stackaren, som inte alls är intresserad av foto får jämt lyda mina direktioner och order och ta foto efter foto för att jag gillar att vara med på foton ibland... Och just igår ville jag ha fina foton på min nya fantastiska leopardkappa och mina nya manchesterbyxor, tycker de passar sig så bra till det fina höstvädret just nu! Men hursom, jag tycker han har blivit så himla duktig, för fina foton va?
Och ja, snygg kappa, jag vet!

Glitterskor

En dag köpte jag ett par rätt tråkiga, svarta kängor på rea för att kunna glittra och nu: Taaa-daa!

Åh Leeds, eller snarare upplevelsen av den här resan, du har fångat mitt hjärta.
Jag känner mig så otroligt lyckligt lottad över att vara här. Det är miljoner gånger bättre än vad jag väntade mig. Jag hade föreställt mig att jag skulle vantrivas och längta hem men sedan dag 1 har jag känt mig lugn och tillfreds. Lycklig på något sorts sagolikt vis.
Åh, jag kommer sakna detta ställe. Eller snarare den här resan, för det är något vi aldrig kommer göra igen. Jag kommer sakna de fullspäckade dagarna, de fantastiska lektionerna på det lilla universitet, att ta en öl eller två på puben, bli fnittriga och skratta konstant en tvåtimmar lång tågresa,  äta middag ute för knappt några pengar alls, åka in till centrum och strosa i affärer, gå på dessa gator, stå vid "våran" busshållsplats och vänta på bussen. Jag kommer sakna att ha någonting att göra hela tiden, att kunna åka till en stor stad man aldrig varit till bara över en dag, jag kommer sakna att kunna utforska nya saker hela tiden i staden man lever i.

Det är så fint och jag kommer att sakna detta men just nu saknar jag min andre hälft,
han fångar och tar emot mitt hjärta varje dag.

Som en orkan kan jag svepa bort dig

Hej!
Jag är i Leeds och lever livet, jag lär mig så otroligt mycket och har världens härligaste klass.
Dessutom har Håkan släppt nytt och om möjligt blir allt ännu mer fantastiskt då.

Alltså åh! Antingen blir det en rejäl flopp eller så blir det riktigt fint. Jag längtar hursom.

Helt normalt hos Isaksson-Andersson.

Jag tycker alla ska den här dokumentären, den är väldigt fin och mycket tänkvärd.
Den fick mig att både skratta, blir arg och gråta en skvätt. Elevernas lärare Maja är fantastisk.
Titta och tänk efter:

http://www.svtplay.se/video/1008449/hej-svensk/

För ett tag sedan spelade Isbjörnsorkestern (minus Petronella) på en examenscermoni i Aula Nordica.

Personligen kändes det som en liten revansch eftersom det var just där inne jag satt som en 

osäker och nervös nybörjare på mina första föreläsningar på universitetet, nu fick jag byta plats och
vara den som stod längst fram på scenen istället! Ha!

Här kan ni få ta del av upplevelsen:

Ikväll tänker jag titta på Uppdrag granskning kl 20.00 på Svt1. Det tycker jag att ni också ska göra.
Det är så fruktansvärt vidrigt att det ska vara såhär. Det får mig att må illa.
Att så många mer eller mindre offentliga människor ska behöva ha det såhär dagligen.

Jag är förvånad över att jag inte fått ta emot fler fula kommentar på internet; som aktiv här på
bloggen, på bilddagboken och framförallt på youtube. Jag måste haft tur. Jag kan minnas att jag
har fått två kommentarer som har varit nedlåtande i stil med:
Fyfan vad ful du är hur kan du lägga upp videor på dig själv??!!
Svar: Ingen har bett dig kolla. Du får gärna sluta med det för mig.

Jag har inte brytt mig om dem, det är någon som anonymt och patetiskt har känt att dom
verkligen behöver uttala sig om mitt utseende. En sak som dessutom absolut inte har något med
min musik att göra. Trots att jag vet detta så känns det iallfall och är inte roligt.
Så tanken på att behöva vara med om det här ofta, varje dag, hela tiden. Att till och med utsättas
för hot daligen. Nej fyfan, det är inte okej. Jag kan inte någonstans förstå vad de människor som
kommenterar/mailar osv. får ut av detta. Och vem är människorna?
Är det han som du sitter bredvid på bussen? Hon i din klass? Han som du känt sen du var liten?
Din chef? Alltså nej, jag blir mörkrädd. Usch och fy.

Det ska inte vara såhär.

Tre fina från Monki.

 

Just nu:

Är jag ledsen för: Att jag har dragit på mig en envis jäkla förkylning och för att jag känner 
mig otillräcklig fast jag inte borde det.

Är jag glad för: Att det är fredag imorgon.

Äter jag helst: Gröna vindruvor och apelsiner och dricker vaniljte. 

Är det finaste jag vet: John. Han är alltid det finaste jag vet.

Drömmer jag om: Sol, värme, tunna kläder, fina vänner, en nyöppnad flaska bubbel, natten är ung och vi är oslagbara.

Ser jag fram emot med skräckblandad förtjusning: Studieresan till Leeds i Mars. 

Lyssnar jag helst på: Fleet Foxes, Frida Hyvönen och Simon and Garfunkel.

Längtar jag efter: Min familj.

Hands

Helt galet bra och tungt.