VFU I

Nu har jag varit ute på vfu(verksamhetsförlagd utbilning eller enklare sagt: praktik) i en vecka och en dag och jag tänkte att det kan vara bra att få skriva av sig och reflektera över det hela. (Då är ju bloggen ett ypperligt forum!) För det är svårt och jag behöver lufta min tankar. Det är faktiskt ganska så sjukt jäkla svårt. Men kul också såklart.

Förra veckan satt jag mestadels längst bak i klassrummet och observerade vad läraren gjorde/ vad som hände i klassrummet/saker att tänka på/bra exempel och dåliga exempel. Jag gick även runt i klassrummet och hjälpte eleverna men jag höll inte i några lektioner mer än att jag presenterade en eller annan uppgift. Jag är i en 6a och det märks så tydligt. Ibland känns det som att vilken uppgift eleverna än får så är det för töntigt/för enkelt eller för tråkigt. Överlag är det en lugn och snäll klass men som sagt 6an, det är mycket hormoner i luften.

Den här veckan ska jag hålla i några lektioner helt själv. Idag höll jag i både en mattelektion och en svenskalektion. (Båda var på uppdrag av läraren och utgick ifrån läroböckerna.) Det var nervösare än vad jag trodde och jag var långt ifrån jättebra. Jag glömde delar, stressade igenom saker och var inte nog noggrann. Kan inte säga det för många gånger: Det är så galet mycket saker man ska tänka på som lärare och det är en helt annan femma att faktiskt stå där framme i klassrummet och vara lärare och agera enligt konstens(kurslitteraturens) alla regler, det verkar så enkelt och självklart när man läser och lär sig det på universitet men sedan i verkligheten är det mycket svårare att vara det den där perfekta läraren man hoppas på att man är. T.ex. hur får man elever som sitter på datorn och kollar på internet istället för att jobba med sina uppgifter att verkligen jobba när inget händer även fast man sagt till på flera olika sätt ett flertal gånger?

Idag efter lektionerna som kändes sådär pågrund av min egen prestation skickade jag sms till John: "jag tror inte jag vill bli lärare något mer." För just då var det verkligen så det kändes. Jag är orolig för hur jag ska kunna klara detta? Hur ska jag få eleverna motiverade? Få dem att respektera mig? Och samtidigt lära ut dem en massa saker på bästa sätt? Puh!

Men jag måste verkligen påminna mig hela tiden om att: 

Jag är där för att lära mig. Det är första gången jag gör detta. Självklart kan jag inte vara bäst. (än!)

Jag vill dock poängtera att det absolut inte var katastrofala lektioner men med mina krav på mig själv och mina förhoppningar så känns det dåligt men jag ser det dock som ett väldigt bra lärandetillfälle och ett nyttigt uppvaknade: Det är inte lätt. Men det är bara hoppa upp i sadeln igen och nu ser jag fram emot resten av veckan och ännu mer de två följande veckorna då jag ska få hålla i helt egna lektioner(de som jag planerat helt själv). Då kommer jag vara mer motiverad och ha ett tydligare syfte med lektionerna och förhoppningsvis kan jag sprida vidare motivationen till eleverna och skapa bra lärandetillfällen. 

Fortsättning följer...