VFU III

Alltså det känns som att jag rest till månen sedan sist. Det är en sådan klyscha men det här är verkligen en resa. Det är så fantastiskt otroligt lärorikt och givande och framför allt så himla himla roligt.
Ingen dag är inte den andra lik och jag reser ca 1000 mil i kunskap varje dag. Det här blev ju lite
flummigt och pretentiöst men vad tusan, det är så det känns!

Igår höll jag i en svenskalektion där de skulle jobba med läsförståelse i sin lärobok. Så eleverna skulle
läsa några sidor i sin svenskabok och sedan var resten upp till mig. Läraren i klassen brukar oftast läsa dessa sidor högt för hela klassen eftersom det finns några elever i klassen som har dyslexi och har svårt med läsningen och att bara läsa för några elever känns för utpekande. Dock blir det ju lite fel eftersom det inte testar deras läsförståelse. Jag valde att lägga upp det så att jag började läsa texten högt för hela klassen och sedan fick de läsa resten av texten själva. Jag valde att göra på det här sättet för att fånga deras uppmärksamhet och för att inte gå ut alltför hårt eftersom det inte är vana att läsa texten själv. Sedan hade jag gjort egna frågor till texten eftersom de som fanns i övningsboken var sådär och en del orelevanta enligt mig. Den här lektionen gick finfint! Hela klassen var hur lugn som helst och det var nästan läskigt tyst. Det var ingen som protesterade över att de skulle läsa själva och frågorna fungerade bra, det enda som hade kunnat vara bättre var att det gick fortare än jag tänkt så de blev klara snabbt men de fanns restuppgifter att göra så det löste sig.

Idag har jag hållit en hel lektion på engelska där jag alltså bara pratade engelska, höll genomgång på engelska, gav instruktioner på engelska och pratade spontant med barnen på engelska(!!!!!!!!!!!). Detta är alltså det jag har gruvat mig för mest av allt på praktiken eller rättare sagt med hela utbildningen eller nja till och med läraryrket. Att bli engelskalärare eftersom jag själv känner mig så osäker på engelska. Iallafall inte tillräckligt säker för att kunna kalla mig själv engelskalärare. MEN det gick hur bra som helst. Jag klarade det. OCH det kändes bra och vi hade en sådan himla rolig lektion. Nästan så kul att vi glömde bort tiden! Lektionen började med att vi gjorde find someone who... eleverna ska alltså gå omkring och "intervjua" varandra på engelska och bocka av på en checklista när de har hittar någon som passar in på beskrivningarna. Jag tog också en checklista och gick runt och pratade med barnen för att kunna få en bättre uppfattning om deras engelska och ja, för att det är kul! Sedan blev eleverna indelade i par och nu skulle jag testa en aktivitet som jag själv kommit på, alltså hade ingen aning om hur det skulle gå. Eleverna skulle tänka på en person(en påhittad eller en riktigt person, t.ex. en kändis) och fylla i ett karaktärschema för den personen med t.ex. ålder, kroppsform, hårfärg osv. Sedan skulle de i tur och ordning beskriva personen för sin partner medan hen som lyssnade ritade personen utifrån beskrivningen. Det blev lyckat och eleverna verkade tycka att det var en rolig uppgift.
Förhoppningen är att vi ska jobba vidare med dessa påhittade personer nästa lektion jag håller i men det får ni höra om då!

Som avrundning på detta långa inlägg så vill jag bara säga att det känns så himla bra. Helt fantastiskt bra faktiskt. Fick nästan tårar i ögonen idag för att barnen är så fina och duktiga och jag känner redan nu ångest över att behöva lämna dem när praktiken är slut. Sedan har jag insett att jag älskar att undervisa, som den scenpersonlighet och uppmärksamhetstörstande person jag är älskar jag att hålla i genomgångar och ha fullt fokus på mig så detta är en lyckad kombination. Det är även fantastiskt när man lyckas hjälpa en elev och man kan se hur ett ljus tänds. Att det sedan är ett händelserikt, varierande, kreativt och mysigt jobb är bara stora plus.

Det känns så skönt att känna såhär. Efter två år med studier på universitet och läsning om pedagogik och ämnen i teorin blir man nojig och osäker på vad man egentligen håller på med och om man verkligen vill det här. Och den senaste tiden har jag varit jätterädd att jag inte kommer klara av att vara lärare med allt vad det innebär och att jag kanske inte ens vill detta. Att nu få bekräftat att jag visst kommer att klara av det här och att jag verkligen vill detta är så fruktansvärt skönt.

VFU II

Vilken bergochdalbana det här är alltså. Idag undrar jag hur jag någonsin skulle kunna tänka mig att jobba med något annat än läraryrket? Idag gick det alltså mycket bättre. Gör om, gör rätt.

Idag höll jag i en mattelektion igen med fortsättning på där vi slutade igår.

Jag började passet med en mattegenomgång, och allra först med att:
1. Förklara syftet med det jag skulle göra.
2. Ge instruktioner för hela lektionen så att de får en överblick över vad som ska göras samt skriva ner dessa instruktioner på tavlan.
3. Skapa en överenskommelse med eleverna om att de är tysta och lyssnar när jag pratar
och om de vill tillägga eller fråga något räcker de upp handen. Då blir det mycket lättare för dem att
koncentrera sig och lyssna och lättare för mig att prata.

OCH vilken skillnad det blev! Kan såklart bero på massa andra faktorer också, men jag väljer att tro på att det gjorde skillnad. Eleverna fick veta varför jag hade genomgången och vad som väntades av dem på lektionen och vi hade en deal om att det är handuppräckning som gäller. De var verkligen jätteduktiga, det var tyst och lugnt och eleverna hängde med. Halleluja! Så detta är dagens tips. Var organiserad. Även jag kände mig mycket lugnare och genomgången kändes tusen gånger säkrare idag jämfört med igår och tusen gånger roligare. Inte alls lika farligt och skärrande som igår.

Jag fick i stort sett bara bra feedback från min handledare och som grädde på moset fick jag även beröm från eleverna: "Du har jättebra genomgångar! Jag förstår hur du menar!"

Och åh, så fint och skönt det är att få höra! Det är ju det viktigaste! Nu jäklar är jag back on track!
Nu ska jag planera klart en svenskalektion(läsförståelse) till imorgon och en engelskalektion till på
torsdag där eleverna ska få göra muntliga övningar. Utvärdering kommer.

VFU I

Nu har jag varit ute på vfu(verksamhetsförlagd utbilning eller enklare sagt: praktik) i en vecka och en dag och jag tänkte att det kan vara bra att få skriva av sig och reflektera över det hela. (Då är ju bloggen ett ypperligt forum!) För det är svårt och jag behöver lufta min tankar. Det är faktiskt ganska så sjukt jäkla svårt. Men kul också såklart.

Förra veckan satt jag mestadels längst bak i klassrummet och observerade vad läraren gjorde/ vad som hände i klassrummet/saker att tänka på/bra exempel och dåliga exempel. Jag gick även runt i klassrummet och hjälpte eleverna men jag höll inte i några lektioner mer än att jag presenterade en eller annan uppgift. Jag är i en 6a och det märks så tydligt. Ibland känns det som att vilken uppgift eleverna än får så är det för töntigt/för enkelt eller för tråkigt. Överlag är det en lugn och snäll klass men som sagt 6an, det är mycket hormoner i luften.

Den här veckan ska jag hålla i några lektioner helt själv. Idag höll jag i både en mattelektion och en svenskalektion. (Båda var på uppdrag av läraren och utgick ifrån läroböckerna.) Det var nervösare än vad jag trodde och jag var långt ifrån jättebra. Jag glömde delar, stressade igenom saker och var inte nog noggrann. Kan inte säga det för många gånger: Det är så galet mycket saker man ska tänka på som lärare och det är en helt annan femma att faktiskt stå där framme i klassrummet och vara lärare och agera enligt konstens(kurslitteraturens) alla regler, det verkar så enkelt och självklart när man läser och lär sig det på universitet men sedan i verkligheten är det mycket svårare att vara det den där perfekta läraren man hoppas på att man är. T.ex. hur får man elever som sitter på datorn och kollar på internet istället för att jobba med sina uppgifter att verkligen jobba när inget händer även fast man sagt till på flera olika sätt ett flertal gånger?

Idag efter lektionerna som kändes sådär pågrund av min egen prestation skickade jag sms till John: "jag tror inte jag vill bli lärare något mer." För just då var det verkligen så det kändes. Jag är orolig för hur jag ska kunna klara detta? Hur ska jag få eleverna motiverade? Få dem att respektera mig? Och samtidigt lära ut dem en massa saker på bästa sätt? Puh!

Men jag måste verkligen påminna mig hela tiden om att: 

Jag är där för att lära mig. Det är första gången jag gör detta. Självklart kan jag inte vara bäst. (än!)

Jag vill dock poängtera att det absolut inte var katastrofala lektioner men med mina krav på mig själv och mina förhoppningar så känns det dåligt men jag ser det dock som ett väldigt bra lärandetillfälle och ett nyttigt uppvaknade: Det är inte lätt. Men det är bara hoppa upp i sadeln igen och nu ser jag fram emot resten av veckan och ännu mer de två följande veckorna då jag ska få hålla i helt egna lektioner(de som jag planerat helt själv). Då kommer jag vara mer motiverad och ha ett tydligare syfte med lektionerna och förhoppningsvis kan jag sprida vidare motivationen till eleverna och skapa bra lärandetillfällen. 

Fortsättning följer...

Här är tre bilder från igår när jag och John tog en mer spännande och mer fotovänlig väg hem
från Ica. John, stackaren, som inte alls är intresserad av foto får jämt lyda mina direktioner och order och ta foto efter foto för att jag gillar att vara med på foton ibland... Och just igår ville jag ha fina foton på min nya fantastiska leopardkappa och mina nya manchesterbyxor, tycker de passar sig så bra till det fina höstvädret just nu! Men hursom, jag tycker han har blivit så himla duktig, för fina foton va?
Och ja, snygg kappa, jag vet!