Nej, det hade jag inte.

Tiden bara går. Dagarna försvinner.
En efter en. Fort. Nästan för fort.
Jag har suttit inne nästan hela sommaren och
den är snart över. Jag förstår inte var den försvann.
Den har varit händelserik i hur hög fart som helst.
Inte konstigt att man knappt hinner med.
Som att vända allt upp och ner. På gott och ont.

Men om jag försöker hinna med:
Så är det ju det här med fina dagar när man går på konsert och
återförälskar sig i favoritartisten nummer ett, är nördigast i hela
publiken och kan gissa vilka låtar som ska spelas innan dom börjar,
kan alla medlemmar i kompbandets namn och sjunger för full hals från
första till sista ton och sen kommer hem och ser samma live-dvd om
och om igen i tre dagar och kanintefånog.
Eller när man sätter sig i bilen sent på kvällen och kör i en timme för
att slippa sova ensam. Eller hur det värmer i bröstet av fina tanter och
farbröder som blir så hemskt tacksamma över att man hjälper till och
egentligen bara gör sitt jobb. Eller fina kvällar i stugan med grillfester
och rosa solnedgångar. Eller när man är världens bästa faster.
Eller min älskade knas-katt som borrar in sig i ansiktet när man
behöver det som bäst. Eller hur jag och mamma är lika
virriga och går in i affärer bara för att och efter ett tag undrar:
"Vad gör vi här?" och går ut. Eller när man har fullt med kreativitet
och man har drömmar och det känns som att man kan göra precis vad som helst.
Eller hur man går och hälsar på mormor som är världens raraste och säger
"Tack för titten." när man går. Eller dagar när man lagar Pasta Carbonara
flera dagar efter varann, bara för att det är det godaste som finns just då.


Men så finns det ju också det där med att ha ett huvud som tänker
alldeles för mycket. Som aldrig är riktigt nöjt.

Nej, tamejtusan. Det går inte att komma ifrån.

Lars Winnerbäck.

Det finns ingen bättre helt enkelt.

Frågeställning

När man egentligen skulle behöva tänka till
då gör man inte det och är dum i huvudet istället.
När man inte vill tänka då tänker man mer än någonsin.

Men mest undrar jag varför jag bara inte kan sluta tänka nu.
För vad hjälper det att tänka när jag vet att gjort inte kan göras ogjort.

Eller helare iallafall.

Hjärtat är helt igen.

Har haft isolerat mig från omvärlden ett tag. Eller nej, egentligen inte. Jag har levt.
Men jag har levt som i en egen liten bubbla. Datorn har varit avstängd i mer än
en vecka, jag har knappt öppnat en tidning och har inte hört nyheter på varken radio eller tv.
Har knappt någon aning om vad som hänt i världen. Vad spelar det för roll?

Jag har försökt få fram några ord jag kan skriva, formulerat i huvudet och försökt
få ner det. Men det har bara varit tomt. Tom på ord. Full med känslor.
Jag har vunnit något kärt och förlorat något annat lika kärt.
Samtidigt som det är så himla fantastiskt underbart och fint att jag knappt förstår det,
så är det sorgligt och så tomt och gör ont. Men jag kan inte göra något.

Jag har helt enkelt ett lite för dumt huvud och ett lite för stort hjärta som inte
vill samarbeta. Man kan bli dum i huvudet och så kan man bli kär.

Jag blev båda på samma gång.

Upp och ner. Ner och upp. In och ut. Avigt.

Kors i taket!

Jag lever och Peace&Love var helt fantastiskt! Helt fantastiskt.
Det är den enda jag hinner med att berätta nu!
Puss!