Jag förstår inte riktigt hur man kan ändra sig så snabbt. Hur vitt kan bli svart, hur dag kan bli natt, hur elden blir till aska, hur fint kan bli irriterande, hur Åh ja! kan blir Nja jag skulle inte tro det, hur något man en gång ville ha blir motbjudande och hur två blir en på varsitt håll. Jag förstår inte hur känslorna kan byta riktning så fort. Hur det kan kännas som att jag orkar verkligen inget mer, jag ger upp det här, jag orkar inte med att ha det såhär, det är ju ingen annan som duger, jag duger aldrig, till att en vecka senare inte kunna somna för att man är i ett lyckorus som gör att man inte riktigt kan bestämma om man sover eller är vaken. Man har dansat hela natten, pratat och smakat på läppar man inte ens hade vågat drömma om och man har fått tillbaka glöden och lusten och känner sig plötsligt glad för att det är du som går miste om något inte jag. Jag förstår inte hur det kan vara så upp och ner och allt på samma gång och så fantastiskt och så överjävligt men jag vet att det är tur. Det är tur för annars vore det väldigt monotont och då skulle vi lika gärna kunna vara gjorda av plåt och vara programmerade att bara gå, gå, gå. Det ska kännas det här så kallade livet. På gott och ont. Det ska kännas.