Livet. Det här livet vi lever som kan vara alldagligt, monotont, tråkigt, spännande, varierande eller helt fantastiskt beroende på vilken dag det är. Det här livet som är så skört. Livet som kan ta slut när som helst.
Människor dör och människor blir sjuka, bara sådär. Det är som att vända blad, från en dag till en annan. Jag får tårar i ögonen och svårt att andas av tanken på att ingen går säker. Det kan hända vem som helst, när som helst.

Jag tänker på döden nästan varje dag. Tänker och försöker komma fram till någons slags acceptans. Försöker lugna ner mig och kunna klara av det fruktansvärda när det kommer att ske. Men det är svårt, det är väldigt svårt. Det är orättvist och fult. Jag vet att man inte kan lugna ner sig och förbereda sig och att man klarar av det ändå, för man måste. Men jag vill inte. Jag har åtminstone kommit fram till det här: Det är fint att vi har ett liv att ta vara på och en viss tid här för att bli påmind om att vi måste passa på att leva när vi kan. Det är vackert med livet att gå igenom åldrarnas olika stadier för att förhoppningsvis komma upp i en hög ålder och känna sig väldigt nöjd och tillfreds över det man har åstadkommit och varit med om i sitt liv. Men ändå:

Jag är livrädd för att leva
Och jag är dödsrädd för att dö

Så kära finaste ni, ta hand om er och lev livet.