Jag har varit på möhippa i helgen. Helt galet roligt!
Trots att jag var ynglingen i gänget så kan jag bara
säga att galet var verkligen rätta ordet. Men fint!
Idag mår man dock som man mår. "Men he vare värt."

Jag såg på tv om en ny inredningstrend. De spärrar in fjärilar
i små glasburar och dekorerar sina hem med. Knasigt och dumt
tycker jag. Kan man inte få köpa fjärilar som kan flyga runt
i magen istället? Fjärilsrus på burk, det borde man ha.

Den tjugosjättemaj.

Jag har en vän som jag helt allvarligt talat skulle gå sönder utan, om hon
inte fanns i mitt liv. Jag vet inte vad jag skulle ta mig till.
Jag är så tacksam över att jag har henne och faktiskt så är hon
tacksam över att hon har mig. Det är så himla fint. Obeskrivligt fint.
Jag gillar att jag är den du skriver sms till och berättar om mer eller
mindre viktiga saker men sådant som bara måste berättas, eller för
den delen ringer mitt i natten och måste berätta något otroligt viktigt
som att eniros skattjakt är igång igen. Jag gillar att vi tänker så
likadant, och när vi inte gör det - kompletterar varandra.
Att vi fungerar så bra tillsammans, som du som tycker att det är lite
svårt att umgås länge med någon utan att du blir less den andra, men med
mig går det bra. Att jag vet exakt vad du gillar och att du vet vad jag gillar,
att jag ofta kan se saker och tänka det här kommer du att gilla - det vet jag,
eller det här måste jag komma ihåg att berätta till dig eller det här måste
jag visa dig. Jag gillar också att du kan se ett fint litet hus som du förälskar
dig i och jag ska självklart också ha ett rum där i huset, eller att vi tillsammans
ska flytta någonstans, till Dublin och dricka öl med irländska musiker och att
du lovar att du ska städa och diska om vi bor tillsammans, så jag ska slippa
gnälla på dig - jag gillar att jag är inräknade i dina drömmar och
framtidsvisioner. På något sätt gillar jag också att jag saknar dig så fort vi
inte är med varandra, och händer det något roligt när du inte är med då
tänker jag ofta "åh attans, att inte du var här!" Men mest av allt gillar jag ju
inte att sakna dig förstås och som när jag tänkte på hur det kommer att gå
för oss om vi måste vara ifrån en längre tid så svarade du:
Jag vet inte, jag funderar på det jämt. Och jag vet inte heller, det kommer
vara sämst. Jag önskar att jag kan beskriva hur mycket jag tycker om dig
men jag kan inte riktigt, jag är bara så himmelens glad att vi av alla
människor träffats. För om det inte är ödet ja, då vet jag inte vad som är det.
Idag är det din dag. Ha den äran, världens bästa Hanna.

Nu tänkte jag att jag bannemej ska skriva om en sak som jag påbörjat många
gånger men avslutat nästan lika fort, för jag vet inte hur jag ska uttrycka
mig rätt eller hur jag ska få fram det jag vill ha sagt utan att ofrivilligt trampa
någon annan på tårna. Men det är nog så att det kanske inte går, för det är
känsligt helt enkelt, även för mig, tyvärr.

Så alltså kroppen, sjuka ideal, revben, fett, lår, mage, skinn och ben, mat, träning.
Såhär är det: Jag har blivit lite större, jag har fått former,
magen har blivit lite lösare och pluffisigare, låren bredare, rumpan
lite större och tillochmed mina alltid obefintliga bröst har börjat bli lite större.

Jag har alltid varit smal, naturligt smal, platt och utan former.
Har tränat minst tre-fyra gånger i veckan sedan mellanstadiet kanske.
Det har jag slutat med nu, nu kanske det blir någon springtur och promenad
någon gång i veckan på sin höjd. Och det märks, om inte annat på den förut
väldigt goda konditionen men även på kroppen. Missförstå mig inte, jag är
fortfarande smal, men jag brukar vara smalare, brukade vara smalare.
Nu har jag två(om ens det räcker) storlekar större i jeans än vad jag brukade
ha och kan inte ha storlekarna xs och 34.

Jag ser det här på två olika sätt och även helt motsatta sätt.
1. Jag kan sitta och ta mig på "fettet" på magen, se på min lår som nu i mitt tycke
blivit dallriga, störa mig på bristningar och hur rund jag har blivit om höftena
tycka att jag måste börja träna träna träna. Inte främst för den goda hälsan skull
utan för att bli smal smalare smalast och tänka att jag måste börja äta mindre och
nyttigare, sluta äta så mycket godis.
2. Varför? Varför vill jag vara så himla smal? Rättare sagt benig? Varför har jag ett ideal
som ser ut som en tolvårings kropp? För nödvändigtvis tycker jag inte att smalast är
snyggast alla gånger. Jag gillar alla olika kroppsformer och typer. Helt ärligt så dömer jag
ingen annan på samma sätt som mig själv och tycker att alla andra(bortsett från när det ser sjukligt ut på något sätt)
är hur fina och helt perfekta just som dom är oavsett kroppstyp.
Men jag själv, nej det är aldrig bra. Och för vem vill jag bli smal?
Vem säger att man måste vara smal för att vara snygg?

Visst, det har alldeles säkert väldigt mycket med dagens ideal att göra, modevärlden,
kändisar och så vidare. Såklart blir jag påverkad när jag sitter och ser igenom
hundratals modebilder på tjejer med trådsmala lår och revben som sticker ut.
Jag förstår inte riktigt för samtidigt som jag tänker att jag också skulle vilja vara
så smal, då skulle jag nog vara snyggare, så tänker en annan del av mig att det ser
sjukt ut, ohälsosamt och inte alls är speciellt fint.

Men det viktigaste är att jag är långt ifrån ensam.
Varför ska det vara såhär? Hur kommer det sig att det är såhär?
Har man bara modevärlden att skylla på? eller?
Jag tycker det är väldigt viktigt.
Varför har vi så svårt med att vara nöjda med oss själva överhuvudtaget?

Som tur är så tänker jag mest av allt att jag vill se naturlig och frisk ut,
att jag vill må bra och att det ska synas. Vad spelar det för roll att jag måste ha
jeans i två storlekar större? Dessutom är de jeansen köpta när jag gick på högstadiet.
Så det är väl egentligen helt rimligt att jag numer börjar måste köpa kläder som en
ung kvinna istället för som en trettonårig flicka. (Givetvis är det inget fel i det heller,
om det är så att du är väldigt smal!) Inse att jag inte är pinnsmal längre, inse att jag
även om jag inte vill det blir kvinnligare och får former. Inse att jag duger som jag är.
Att vi alla duger som vi är. Att vi vill träna för att vi gillar det och mår bra av det,
äter just så mycket eller lite som vi vill för att vi mår bra av det. Oavsett om vi är
pinnsmala eller lite runda inse att vi är snygga på våra sätt och att vi är olika. För hur
kul vore det annars? Om alla var likadana? Jag vill att idealet ska vara varken smal
eller stor, lång eller kort. Idealet ska vara välmående, man ska sträva efter att må
bra och det ska lysa igenom.

Jag ursäktar för att detta blev ett virrvarr av ord och kanske svårt att förstå, jag vet inte.
(Jag ville skriva ner mina tankar fort, innan jag ångrar mig och inte vågar publicera.)
Och jag ursäktar även om jag uttryckt mig klumpigt eller så. Det är så himla svårt att få ut det jag vill ha sagt på ett bra sätt. Jag hoppas ni förstår vad och hur jag menar och ni får gärna, komma med egna åsikter om detta, hurra eller skälla på mig. Klyschigt men sannare än sant:
Ni är alla så otroligt fina på olika sätt, puss!

Den tjugotredje maj.

Tänk för att idag är ingen vanlig dag, för det är min födelsedag. Hurra hurra hurra!

Vinden har vänt, åt rätt håll.

Wihoo! Tänk för att sommaren och därmed också hösten är räddad för
jag har lyckats med det omöjliga: JAG HAR FÅTT JOBB!!!!

Stugan 100515-100516

(Min faster och hennes man bor på en alldeles egen liten ö, flott!)

Bernt och Gertrud!

Här får ni lite musik av undertecknad såhär på kvällskvisten. Okej, nattkvisten..

ps 1:. En av de finaste låtarna jag vet. Någonsin.
ps 2. Jag vet inte riktigt varför jag ser så arg ut. Jag är inte arg.

Denna älskade knaskatt alltså. Ikväll har hon smygit efter mig var jag än gått. I nästan alla rum jag har varit i har hon kommit insmygandes och när jag vänt mig och pratat till henne har hon anting fryst till och låtsas som att hon är osynlig eller så har hon gömt sig bakom något. När jag pratat till henne så har hon låtsas som att hon inte hör mig, som att hon tror att jag inte ser henne. Jag börjar undra om hon kanske tog pappa lite väl på orden när han sa åt henne att hon skulle hålla koll på mig..

Jag är ensam hemma. Har hela huset för mig själv!
Så vad kan jag tänka mig göra för spännande då?
Jo ni, varit i kyrkan och sjungit på en begravning,
sen har jag ätit bacon(Ja Hanna, BACON!) till lunch,
varit och fikat hos mormor och promenerat och hängt med Elin
och sen har jag ätit hamburgare till middag och nu äter jag godis
och fuldansar järnet, halvnaken till Lady Gaga.
Vilken rebell jag är! C-c-c-crazy!!

(Och ja, jag gillar att äta..)

Pinsamheter och förälskelser:

Jag vet inte vad det är med mig och att förälska sig i personer som
är nästan helt omöjliga att få. Det är ju lite onödigt. Men vad ska man
göra? Jag gör det ändå. Här är två av dem:

Finaste låten. Hans texter, hans musik, hans ansiktsdrag, hela han. Åhh.

Ända sedan jag såg Tjenare Kungen för första gången så har Dickan varit
en av mina absoluta drömmän. Så himla fin.

Jag är så pinsam.

H&M Fashion Against Aids 2010

Sjukt snygg festivalinspirerad-kollektion med galet snygga kampanjbilder med bland annat
sjukt snygga Elizabeth Jagger och Lou Doillon. Se kollektionen här. Vill ha typ allt, men speciellt de svartvita sandalerna. Åh!

Åh, så himla härlig helg! Kan inte riktigt tro att vädret är såhär fint, jag går och väntar på att det kommer börja snöa vilken minut som helst, haha. Lite som att det är för bra för att vara sant! Vad jag dock inte gillar lika mycket är solen + min hud, jag kan ju säga så mycket som att det inte bara är mitt hår som är rött för tillfället. Aj. Men det är inte mycket att göra åt!
Hursomhelst så har jag varit i stugan och myst och busat hela helgen, jag har en massa bilder
att ladda upp lite senare! Hoppas ni också haft det fint!

Föressten ni bara måste kika in här: Lou Reed i tweed. Det roligaste någonsin typ! Åh!

Idag har jag suttit ute på bron i det fantastiska vädret med blommiga ben.

Jag läste denna fina, fina boken - för andra gången den här veckan.

Ett smakprov på hur fantastisk den är. Läs den om ni inte gjort det.

Hehehe en dagens outfit. I sann blogganda!

Sen har jag även hunnit med att vara till Ida och äntligen äntligen fått färgat mitt hår, så otroligt skönt och så har jag varit på nästäldsta syskonbarnets sexårskalas! Fin dag!
Just det, här får ni min väldigt peppiga maj-spelningslista: Magiska och magnifika maj.

om sömnlösa nätter

Ibland kan jag verkligen inte sova för att ensamheten blir för stor, för att jag
ligger ensam där i sängen, för att ingen ligger brevid. Så var det igår natt.
Jag försöker allt möjligt, vrider och vänder på mig och undrar om jag håller
på att bli knäpp på riktigt. Jag tar till förnekelsemetoden och fantiserar att det visst
ligger någon brevid mig, alldeles bakom mig. Det kanske känns lite tryggare så.
Jag håller armarna runt mig själv och låtsas att det är någon annans armar som
håller om mig. Någon som ligger brevid och tycker om mig. Skrämmer bort
ensamheten, långt bort. Patetiskt kan tyckas. Jag vet inte längre.
Jag undrar om du har behövt göra det någongång? Jag tror inte det, du har nog
aldrig varit ensam så länge.

Jag är en sådan som känner av ensamheten fast jag aldrig riktigt är ensam.
Men när man är riktigt ensam,
hur länge står man ut då?

Och så en sista undran: Finns det någon kvot för ensamheten?
Hur fan fungerar den i sådana fall? Varför är vissas beskärda del mycket större
än andras och vice versa? Eller är den inte det, jämnar det ut sig på något vis?
Jag skulle vilja veta.

Idag: Sovit lite för länge, bråkat med skrivaren, fått hem The Arks senaste skiva och tre nya böcker i brevlådan, läst, känt mig ful,
sytt lite, drömt mig bort till Paris och hustak, varit på årets första cykeltur och slutligen: inte gjort det jag skulle.

Ibland behöver man bara få vara. Isolera sig ute i sommarstugan
och känna sig liten igen. Göra absolut ingenting. Sitta ute på altanen i
solen och titta och fascineras över himlens färg i en timme eller två
eller bara ligga på sängen och se upp i taket.
Se på dålig tv med mamma och pappa på kvällen. Pappa som skrattar åt exakt
samma saker som mig och kittlar mig under fötterna. Mamma som håller
om mig och stryker mig över håret. Det spelar ingen roll att jag är i praktiken vuxen.
Det är så fruktansvärt skönt att bara lämna allt ansvar och måsten och krav
och bara vara ett barn. Deras barn.

(Jag önskar så att jag skulle kunna fortsätta såhär ett tag. Ibland är
alldeles för sällan, men resten av livet kommer ikapp.)

Den här plus det mesta av Broder Daniel är min bästa musik de senaste dagarna.
Säger det någonting?
Sen har jag gått och blivit hostig och febrig och har dessutom fått hemskarns
ryggont som grädde på moset. Jag tycker vinden kan vända nu.
Jag tycker även att ni kan tala lite till mig. Berätta något, tyck till om något,
fråga något eller vadsomhelst. Det här med bloggande blir så himla mycket roligare då.

(ps. Han är ju inte direkt ful den där Jonathan Johansson om man säger så..)

Jag har blivit kär nästan varje natt nu den senaste tiden.
Det gör det så himla trist att vakna.

"Kommer du inte ihåg sist vi sågs? Hur jag gav dig en lätt kyss på kinden innan vi skiljdes åt, du vände och gick åt ditt håll utan att se dig om. Jag inbillade mig att det var för att det skulle vara för jobbigt annars, men det kanske helt enkelt bara var skönt att slippa mig? Kommer du inte ihåg mig alls?" undrade han.
Det är klart jag gör och nu står han här rakt framför mig, med sitt mörka halvlånga hår och

sviken blick. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag har inga rättvisa ord att ta till.

Han sjunger från en scen Hellre evig ensamhet än det här. Känner du hur luften svider när
den åker in, ut, in, ut, in, ut, in i bröstkorgen? För jag villl inte andas den här luften utan dig.

Jag vet att det är till mig. Varje stavelse är riktat till mig.

Långt in på natten står vi än en gång mittemot varandra igen. Han med de svikna ögonen ser på mig och jag ser på honom. Jag ger honom en kyss på kinden och viskar: "Jag tänker inte vända mig om den här gången, inte utan dig."

Det är inte bara indiekidsen som står i publiken med tuperat hår, popluggar, stjärnor
under ögonen och mascaratårar över hela ansiktet som gråter - jag också. (Faktiskt.)

Titta, det är fint:
BD Forever

Igår när jag vaknade bestämde jag mig för att tänka positivt hela dagen.
Om något negativt skulle inträffa skulle jag vända det till något positivt på något sätt.
Det fungerade väldigt bra. Jag var glad hela dagen från när jag vaknade till när jag somnade
med danströtta ben långt in i natten. Glädjen och framför allt lugnet håller i sig fortfarande.
Jag känner ett lugn, för vad ska jag egentligen stressa över när jag inte har något eller någon att stressa till?
Eller varför i hela friden ska jag vara ledsen över någon som jag inte vet vem det är?
Eller grubbla och ha ångest över något jag inte hittat? (Över något som kommer.)
Det är väl bättre att njuta av stunden istället.
Jag ska bli bättre på att tänka såhär, för just såhär borde varje dag vara och såhär vill jag vara
som person. För min och för andras skull.