Jag är rädd för att dö. Jag avskyr tanken på att jag en gång ska dö.
Jag är om möjligt ännu räddare för att dö imorgon med alla saker jag aldrig gjorde lämnade kvar här på jorden. Tanken om att jag skulle dö imorgon och aldrig fick ligga nära någon och andas i samma takt och känna att det är vi mot världen. Tanken om att jag aldrig kysste den pojken som alltid har ett leende på läpparna för att jag aldrig vågade. Tanken om att jag inte berättade för så många hur stor inverkan de har gjort på mig, hur de har gjort mig till en bättre människa. Tanken om att jag aldrig fick ta reda på vad det blev av mig. Tanken på att inte få se mina brorsbarn växa upp. Tanken på att aldrig få veta om jag själv fick några barn. Tanken om alla timmar jag oroat mig och haft ångest istället för att njuta och ta vara på tiden. Tanken om alla drömmar man samlat på sig som man aldrig fick förverkliga. Tanken om att jorden snurrar på som vanligt. Tanken om att alla andra lever på utan mig.

följ mig till dom gråa höga husen bakom järnvägsspåren

timmarna av ovisshet, poeternas bensin

Du kan dränka dig i minnen eller litervis med vin,
du kan sjunka ner i sörjan och vända dygn,
men allt är gjort.

Behöver lite kärlek från fel sort
och sympatier från fel håll.

Nej, jag vet fortfarande inte vad du ville eller tänkte. Det gnager lite i mig. Jag undrar om du verkligen ville mig något eller om det inte var någonting alls.Det gör faktiskt detsamma, vilket som. För jag skulle vilja veta. Det skulle vara lättare då. Att antingen gå vidare, kanske med dig. Eller så släppa det och kunna gå vidare med någon annan. Jag hör hellre att du inte tycker någonting alls om mig än ovissheten. Då skulle jag kunna sluta lägga mina tankar i snirkliga banor som far fram och tillbaka och slår knut på sig själv på grund av dig, dig, dig. För nu står jag bara fast här och har ingen aning om någonting. Draget är nu mera ditt och fortfarande kvar hos dig.

tjugonionde juli

Några bilder från en dimmig natt i somras.

Jag undrar vilken sång jag är.

får jag följa dig ner?

Jag är så orkeslös och otroligt less på att vara förkyld och bara sitta hemma och göra i princip ingenting. Åh, värdelöst.

Hursomhelst, idag lyssnar jag på parken:

flickr

Åh jag är peppad! En hel vecka med Markus. Underbart.

Det bästa jag läst på väldigt länge:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/annikamarklund/article5853049.ab

håå och ääm

Blir helt till mig! Så satans snyggt, så snyggt att jag måste svära faktiskt.
Först och främst skorna! Åh.

Och klänningen med spets på armarna, shortsen med hög midja och nitar på sidan och

den enaxlade klänningen med volanger med rynk!

Verkligen, verkligen perfekt i (åtminstone min) höst/vinter.

(H&M är stället)

Ni vet det där hugget i sidan, likt en kniv som snabbt hugger till för att lämna ett svidande olustigt sår inuti.
Det där hugget man får när man hör att han som egentligen är din och bara din har någon annan.
Eller kanske hur luften går ur en precis som att man fått ett hårt slag i magen när man ser att han
som egentligen är din och bara din har armen runt någon annan.
Eller hur det där som tickar i vänster bröst helt plötsligt stannar och går i tusentals bitar, som om du
vore en soldat som just blivit skjuten i sin kamp att försvara sitt land.
Hur du blir träffad om och om igen när du ser han som egentligen är din och bara din,
går hand i hand med någon annan dag in och dag ut.
Han som är din och bara din och inte har den blekaste aning om det.


(våga inte vara med någon annan)

battements de coeur

Jag lyssnar, läser, iaktar och glädjs för andras skull.
Två människor som hittat varandra, som hittat den där kärleken som alla letar efter.
Jag är kär! Åh jag är så himla kär, säger de.
Jag undrar över den dagen när jag kommer få säga de orden, när jag kommer att
skrika lungorna ur mig att världen kan dra åt helvete för jag är kär.
Och ingenting annat spelar någon roll för vi älskar varandra.
Den dagen då det inte är lika jävla svårt för mig. För nu känns det som aldrig.
Det finns inte att någon kommer att vara kär i mig. Det finns inte.
Samtidigt så finns hoppet alltid där.
Om än så bara en liten gnutta. Någongång händer det väl mig också.
Hur kommer det att kännas då?
Är det verkligen så känslostormande, pirrigt, fantastiskt och helt underbart som det verkar?
Nej, vet ni det tror jag inte.

Jag tror det är mycket bättre.

Till en av de finaste vänner jag har i fel del av Sverige

Du kanske redan har sett den här.
Men ändå, den här är till dig Josefin.
Två favoriter i ett och samma klipp, det kan väl inte bli fel?

Jag är så glad att det inte är du. Att det inte blev du.
Att jag inte hann ge dig mitt hjärta, för åh, det var så nära.
Om du hade väntat lite med att förstöra allt.
Ett andetag, en minut, en timme, några dagar var allt som kunde gjort skillnad.
Men jag tänker på dig med lättnad.
Och jag tänker nej, det var aldrig du.

om du vet vad vill, om du vet, har du ingenting att hämta, ingenting att hämta här.

Just nu kan det här låten vara allt.
Introt kunde ha tillhört vilken Kent låt som helst, men nu tillhör det Lasse och jag gillar det verkligen.

kan jag checka in hos dig?

Ikväll är en sån kväll då jag helst av allt bara skulle vilja kunna ta semester. Packa resväskan, resa iväg, bort, långt bort, checka in och bara slippa tänka. Ta semester. Ta semester från mig själv.
Slippa tänka alla mina jävla tankar hela tiden. Slippa se på mig själv. Slippa känna min känslor. Slippa vara mig själv. Slippa inse alla mina måsten. Slippa veta om mina brister.För jag känner till allt det där alldeles tillräckligt bra, ändå påminner jag mig själv återigen och igen.

Jag tycker det är viktigt att ni som nu läser vet att jag inte söker sympati på något sätt, jag vill inte fiska kommentarer där ni talar om att jag inte ska tänka så. Utan det handlar fortfarande om att jag måste skriva av mig annars spricker jag. För nu har jag bestämt mig. Nu ska jag skriva även då det tar emot, även sådant som kanske inte är nog fint eller passar sig för min blogg. Jag kommer skriva. Även om det kanske blir rörigt med kläder och ytligheter i ena inlägget för att avslöja tankar och känslor i det andra. Men livet är ju så. Det är väl aldrig så att det bara är en sak det handlar om. Mitt liv är iallafall inte så. Det är allting på en och samma gång ungefär.

Så jag kommer skriva.
För det hjälper. Det hjälper mig.

fribiljett mot himlen

Jag tycker ni ska lyssna på Lasses nya låt Fribiljett mot himlen. nu.

Huvudet är fullt med tankar. Tankar som måste komma ut för annars är jag rädd att huvudet snart sprängs, eller att hela jag sprängs.
För så är det med mig, jag måste skriva av mig.

Döden är så otroligt orättvis och onödig som med alla andra svåra och jobbiga grejer.
Morfars begravning var idag, det var därmed också min första begravning där jag faktiskt förstår vad det innebär. Det var jobbigt, så fruktansvärt sorgligt och tungt. Man känner sig helt tom efteråt. Samtidigt märker jag hur en sådan händelse för oss som är kvar på jorden närmare varandra. Det kan kommer något fint ur något så sorgligt.

Min morfar var en riktigt fin man, han kommer bli saknad, inte bara av mig utan av väldigt många. Trots att det är hemskt med begravningar så tycker jag ändå att det var fint att se alla människor som samlats för att hedra morfars minne, att se alla blombuketter med hälsningar och att höra alla fina ord som sades som visade hur älskad min morfar var.
Det känns som en tröst att veta att morfar fick leva ett stark och innehållsrikt liv och jag tror att han levde sitt liv precis som han ville leva det, han fick leva nära naturen och nära sina kära. När jag tänker på morfar, tänker jag att han hade ett sorts lugn. Trots att han ofta var i farten, så hade han ett lugn som man bara kan ha om man är nöjd med livet.
Som så många andra håller med mig om så var morfar väldigt hjälpsam, flitig och en man med respekt.

Jag kan känna mig ledsen över att jag aldrig riktigt hann lära känna morfar riktigt ordentligt,
men jag fick trots allt känna honom om än "bara" på ett barns vis och han kommer förstås alltid, alltid vara min morfar.
"Ni hade tur som fick ha Börje som morfar", sa en man till min bror idag. Det håller jag med honom om.

Nu morfar, får du vila. Du har arbetat hårt hela livet och när du slutade jobba var du nästan alltid ute på gården och fixade med något när man hälsade på, om du inte låg på köksoffan och tog en tupplur för att orka med nya tag.
Men nu, nu har du fått din vila. Sovgott älskade morfar.

Calle da man!

min garderob börjar bli för liten

Nu när jag ändå är igång med klädpratet så tänkte jag visa några nykomlingar i min garderob som jag är himla nöjd med!

En blommig klänning jag fyndade på kupan för två guldpengar och sen sydde om lite!
Snacka om kap!


Perfekta vinterjackan med guldknappar och volanger! Åh, nu får det bli kallt för mig!

Oh sailor!

Kolla så underbart fin sjömanskavaj jag hittade hos vintageportalen !

(som för övrigt är en av de finaste bloggarna, läs den om ni inte redan gör det!)

Kavajen kommer från Burfitt och är tyvärr inte i min prisklass så att säga, men åh så fin!

Nu hoppas jag att vinden snart vänder och går åt rätt håll igen, mitt håll.

Följ min blogg med bloglovin

"Hon log och sa det är väl rätt okej vi är nog alla ganska lika. Det finns dom som tror på Gud
och dom som ägnar sig åt spel, alla drömmer vi om lyckan som om livet blivit fel"

Du har fått din vila nu Morfar, och himlen har fått en till ängel som ser efter mig.