Huvudet är fullt med tankar. Tankar som måste komma ut för annars är jag rädd att huvudet snart sprängs, eller att hela jag sprängs.
För så är det med mig, jag måste skriva av mig.

Döden är så otroligt orättvis och onödig som med alla andra svåra och jobbiga grejer.
Morfars begravning var idag, det var därmed också min första begravning där jag faktiskt förstår vad det innebär. Det var jobbigt, så fruktansvärt sorgligt och tungt. Man känner sig helt tom efteråt. Samtidigt märker jag hur en sådan händelse för oss som är kvar på jorden närmare varandra. Det kan kommer något fint ur något så sorgligt.

Min morfar var en riktigt fin man, han kommer bli saknad, inte bara av mig utan av väldigt många. Trots att det är hemskt med begravningar så tycker jag ändå att det var fint att se alla människor som samlats för att hedra morfars minne, att se alla blombuketter med hälsningar och att höra alla fina ord som sades som visade hur älskad min morfar var.
Det känns som en tröst att veta att morfar fick leva ett stark och innehållsrikt liv och jag tror att han levde sitt liv precis som han ville leva det, han fick leva nära naturen och nära sina kära. När jag tänker på morfar, tänker jag att han hade ett sorts lugn. Trots att han ofta var i farten, så hade han ett lugn som man bara kan ha om man är nöjd med livet.
Som så många andra håller med mig om så var morfar väldigt hjälpsam, flitig och en man med respekt.

Jag kan känna mig ledsen över att jag aldrig riktigt hann lära känna morfar riktigt ordentligt,
men jag fick trots allt känna honom om än "bara" på ett barns vis och han kommer förstås alltid, alltid vara min morfar.
"Ni hade tur som fick ha Börje som morfar", sa en man till min bror idag. Det håller jag med honom om.

Nu morfar, får du vila. Du har arbetat hårt hela livet och när du slutade jobba var du nästan alltid ute på gården och fixade med något när man hälsade på, om du inte låg på köksoffan och tog en tupplur för att orka med nya tag.
Men nu, nu har du fått din vila. Sovgott älskade morfar.