Om förälskelse på håll.

Det här med förälskelse på håll, det om något är jag bra på.
Du vet, han är så otroligt fin, helt fantastisk.
Spelar roll att jag varken vet vad han vill göra senare i livet, vad han tycker och tänker om olika saker, om han har kanske visar sig ha sämst musiksmak, att jag knappt vet var han bor, att jag inte vet vilken hans favoritfilm är, att han inte alls passar i ihop med mig och min personlighet, att han är ett riktigt jävla svin. Vad spelar det för roll? Han är ju så himla fin.
Hans leende, det är det finaste jag någonsin sett.
Sättet som hans ögon glittrar när han pratar om något han tycker om.
Hur han hälsar.
Hur han bara behöver se på mig snabbt och en hel fjärilshop samlas i magen.
Alla fina ord han skulle säga till mig.
Hur hans hand i min skulle passa så perfekt.
Hur hans arm skulle vila lätt runt min midja.
Så spelar roll att han kanske är dum i huvudet egentligen, han är ju hur bra som helst.

När man slipper få det motbevisat.