om det inte bara var en vanlig måndag.

Du har på dig en helt fantastisk fodralklänning i svart spets, håret är långt med stora mjuka lockar som studsar när du går, läpparna är målade i rödaste rött, ögonen är sotade i svart, på fötterna bär du ett par skyhöga svarta lackpumps. Du dansar runt för dig själv i rummet med det stora fönstret öppet. Det blåser en ljummen vind i den vita skira gardinen, utifrån hörs det dova ljudet från Paris gator en vacker sen sommarkväll . Du tar en klunk av rödvinet som du hällt upp i ett glas och stannar upp och ser ut över staden och livet och förundras en än gång över hur vackert det är. Du dansar till andra sidan av rummet för att spegla dig en sista gång. Ur högtalarna strömmar jazz och damen som sjunger, sjunger på ett språk du inte förstår, men du förstår ju musiken och det har inget med franskan att göra, så det gör inget. Du dricker upp vinet i glaset och hör hur han knackar på din dörr. Du går och öppnar, han kysser dig ömt och tar din hand och ni går tillsammans ut i den sena sommarkvällen som alldeles snart blir natt. Du är redan lite vinglig av vinet när ni svänger in på en rökig bar där en vacker kvinna sjunger på en liten scen i ett hörn av lokalen. Han beställer två drinkar, en till dig och en till honom själv. Han med den stiliga välstrykta skjortan, han med det underbara håret med mörka lockar som snirklar i alla olika riktningar, han som ler emot dig och håller dig alldeles tätt intill, han med de stora snälla bruna ögonen, han som viskar i ditt öra fortfarande på den franska som du ännu inte riktigt kan "Je l'ai composé spécialement pour toi", innan han själv går på den lilla scenen i hörnet och sjunger den vackraste sång som någon någonsin gjort.