Jag har alltid hållit rätt mycket för mig själv.
Jag tycker det är rätt jobbigt att prata om, eller snarare avslöja vissa av mina känslor.
Speciellt de där känslorna man har när man känner för någon.
Jag känner mig bara löjlig och på något sätt blottad.
Det är nog just det som gör det så svårt; att jag känner mig sårbar.
Att jag klär av mig ett skal och öppnar upp mig så alla kan se, jag blir blottad helt enkelt, det är så det känns.
Det är generande att avslöja att jag gillar just Honom, det är generande att jag visar att jag gillar någon.
Varför ska jag avslöja att jag gillar någon, det kommer väl ändå aldrig hända? Så det skulle ju bara vara pinsamt och onödigt att jag ens sa något, trodde något, hoppades något, framför allt fick andra att hoppas, kanske till och med få förväntningar på mig.
Jag har otroligt underbara vänner som jag inte någonsin i världen kan tänka mig skulle tänka något konstigt på något sätt,
men som jag ändå inte berättar för, men de är inte i er det ligger. Det är verkligen inte er. Ni får inte tro det.
Det är ju jag jag. Jag och min skeptism.
Så länge som jag inte är säker på att mina känslor är besvarade så hoppas jag i min
ensamhet för då får jag ju också skämmas ifred i min ensamhet(nästan) när det går fel.