Jag vill alltid kunna vara tillräcklig. Kunna finnas till hands och hjälpa till.
Jag vill kunna säga att jag begriper, förstår och allt det där. Att jag har känt precis sådär ibland. Kunna krama om och säga att det ordnar sig, nu ska inget mer ont få ske. Men sen kan jag inte lova det, jag kan inte lova att allt blir bra, jag kan inte göra något mer. Ingenjävlating kan jag göra. Tillräckligt. Mer än att bara finnas där. Jag har ord som inte kan göra så mycket mer. Jag skulle vilja kunna säga precis det som behövs. Säga det som gör att problem försvinner, att allting blir bra, det som gör att jag kan vara säker på att någon inte alls kommer att ligga sömnlös nätter igenom, säga det som som gör allt ont gott igen. Men det finns inte sådana ord. Det finns inget som räcker till. Mer. Tillräckligt. Mer än att finnas till, krama om och säga att vinden vänder och går åt ditt håll snart. Säga att allt ordnar sig ska du se, samtidigt som jag vill börja gråta över otillräckligheten och orättvisan. Jag kan bara kan vara en stöttande axel och hjälpande hand. Jag måste finna mig i det, men jag vill inte.