Min finaste Elin. Det som är ännu lite finare är att det alltid kommer vara du och jag och jag och du, oavsett vad.

Det handlar om den. Det handlar om den mycket mer än man helst vill erkänna.
Det handlar om bekräftelsen.
Det ligger så mycket i den. I allting. Hela tiden. Mer eller mindre.
Man behöver den.
Man vill veta att man har gjort något bra, är nog bra, att man duger,
att någon vill ha en, att man är fin nog, att man har lyckats.
Vi är styrda av den, det är nog så att vi måste ha den.
Det är så.

Men vi nöjer oss aldrig.

Jag vill aldrig vara någon som du bara är med i väntan på något bättre.
Någon som kom vid rätt tidpunkt när du ändå inte hade någon annan.
Någon som duger tillsvidare.
Om jag blir någon, känns det som att jag kommer vara den.
Den som du har för att du inte vill vara ensam.
För att jag duger men inte så mycket mer.
Det är nog därför det är så jävla svårt. Svårt att släppa taget. Om mig själv.

Det känns lite som min skyldighet att dela med mig av denna fina Lasseintervjun som sändes på P3 idag. Så lyssna på mannen här.

Tiden talar inte för nån, tiden bryr sig inte om nån. Den är olidlig och tyst, stöddig, tiden vet att den vinner till sist

Det är ju faktiskt inte söndagnatt utan det är fredagmorgon men den här låten är den finaste just nu: Laakso - Sunday Night.

Jag vill alltid kunna vara tillräcklig. Kunna finnas till hands och hjälpa till.
Jag vill kunna säga att jag begriper, förstår och allt det där. Att jag har känt precis sådär ibland. Kunna krama om och säga att det ordnar sig, nu ska inget mer ont få ske. Men sen kan jag inte lova det, jag kan inte lova att allt blir bra, jag kan inte göra något mer. Ingenjävlating kan jag göra. Tillräckligt. Mer än att bara finnas där. Jag har ord som inte kan göra så mycket mer. Jag skulle vilja kunna säga precis det som behövs. Säga det som gör att problem försvinner, att allting blir bra, det som gör att jag kan vara säker på att någon inte alls kommer att ligga sömnlös nätter igenom, säga det som som gör allt ont gott igen. Men det finns inte sådana ord. Det finns inget som räcker till. Mer. Tillräckligt. Mer än att finnas till, krama om och säga att vinden vänder och går åt ditt håll snart. Säga att allt ordnar sig ska du se, samtidigt som jag vill börja gråta över otillräckligheten och orättvisan. Jag kan bara kan vara en stöttande axel och hjälpande hand. Jag måste finna mig i det, men jag vill inte.

Jag förstår inte livet, inte det minsta.

Idag fyller min finaste Malin arton år! Till helgen ska det firas!

Du är värt allt bra, kom ihåg det snygging!

Igår fick jag helt oväntat ett paket på posten, det visade sig vara av allra finaste Josefin.

Inuti låg detta, nämligen en helt förtjusande klänning. Så otroligt himla fint gjort! Åh!
Tusentusentusen tack igen och igen!

om det inte bara var en vanlig måndag.

Du har på dig en helt fantastisk fodralklänning i svart spets, håret är långt med stora mjuka lockar som studsar när du går, läpparna är målade i rödaste rött, ögonen är sotade i svart, på fötterna bär du ett par skyhöga svarta lackpumps. Du dansar runt för dig själv i rummet med det stora fönstret öppet. Det blåser en ljummen vind i den vita skira gardinen, utifrån hörs det dova ljudet från Paris gator en vacker sen sommarkväll . Du tar en klunk av rödvinet som du hällt upp i ett glas och stannar upp och ser ut över staden och livet och förundras en än gång över hur vackert det är. Du dansar till andra sidan av rummet för att spegla dig en sista gång. Ur högtalarna strömmar jazz och damen som sjunger, sjunger på ett språk du inte förstår, men du förstår ju musiken och det har inget med franskan att göra, så det gör inget. Du dricker upp vinet i glaset och hör hur han knackar på din dörr. Du går och öppnar, han kysser dig ömt och tar din hand och ni går tillsammans ut i den sena sommarkvällen som alldeles snart blir natt. Du är redan lite vinglig av vinet när ni svänger in på en rökig bar där en vacker kvinna sjunger på en liten scen i ett hörn av lokalen. Han beställer två drinkar, en till dig och en till honom själv. Han med den stiliga välstrykta skjortan, han med det underbara håret med mörka lockar som snirklar i alla olika riktningar, han som ler emot dig och håller dig alldeles tätt intill, han med de stora snälla bruna ögonen, han som viskar i ditt öra fortfarande på den franska som du ännu inte riktigt kan "Je l'ai composé spécialement pour toi", innan han själv går på den lilla scenen i hörnet och sjunger den vackraste sång som någon någonsin gjort.

Jag tycker ni ska läsa min fina vän Olivias bidrag i Lilla Augustpriset tävlingen
och lägga eran röst på henne. För det är hon verkligen, verkligen värd.
Rösta här. (Oliva är nummer 5)

Dolores

Har haft en helt galen, rolig, fin, fantastisk, givande, intressant, spännande och oväntad helg fylld med musik. Tack för den, den behövdes.

Jag har alltid hållit rätt mycket för mig själv.
Jag tycker det är rätt jobbigt att prata om, eller snarare avslöja vissa av mina känslor.
Speciellt de där känslorna man har när man känner för någon.
Jag känner mig bara löjlig och på något sätt blottad.
Det är nog just det som gör det så svårt; att jag känner mig sårbar.
Att jag klär av mig ett skal och öppnar upp mig så alla kan se, jag blir blottad helt enkelt, det är så det känns.
Det är generande att avslöja att jag gillar just Honom, det är generande att jag visar att jag gillar någon.
Varför ska jag avslöja att jag gillar någon, det kommer väl ändå aldrig hända? Så det skulle ju bara vara pinsamt och onödigt att jag ens sa något, trodde något, hoppades något, framför allt fick andra att hoppas, kanske till och med få förväntningar på mig.
Jag har otroligt underbara vänner som jag inte någonsin i världen kan tänka mig skulle tänka något konstigt på något sätt,
men som jag ändå inte berättar för, men de är inte i er det ligger. Det är verkligen inte er. Ni får inte tro det.
Det är ju jag jag. Jag och min skeptism.
Så länge som jag inte är säker på att mina känslor är besvarade så hoppas jag i min
ensamhet för då får jag ju också skämmas ifred i min ensamhet(nästan) när det går fel.

Jag är så jävla rädd att någon annan ska hinna före mig. Att någon hinner bli din före mig, att du blir någons annans.
Denne någon som du i sådana fall tycker mer om än vad du tycker om mig.
Jag är så jävla rädd att förlora dig innan jag ens har dig.

Idag har jag fått körkort och det är så fantastiskt och underbart och jag är så lättad att det nästan finns inte. Åh.

Berätta någonting!
Vad har du gjort idag? Vad gillar du mest; kaffe eller te? Vilken är din favoritbok?
Gillar du katter? Vilken är din favoritlåt just nu? Vem är du? Eller något helt annat!
Vad som helst!

Man blundar omdevetet med 2-10 sekunders mellanrum.
Tänk om man blundar och missar ett av de där ögonblicken.
Ett av de ögonblicken som förändrar.
Undra hur många man kanske redan har blinkat bort.
Hur många man kommer att blinka bort.

Helt crazy bananas, men satan i gatan vad coola alltså!
(Din sko)

Håll i hatten!

come over to my place

Ja. Så.

Nu i min tristess så tänkte jag skriva ett sådant här inlägg som är helt onödigt egentligen.
Idag är det fredag, vilket innebär att det är min lediga dag.
Igår kväll gjorde jag en lista på en hel del grejer jag hade tänkt göra idag, det gick sådär med att pricka av listan så att säga. Men jag har åtminstone åstadkommit att skaffa mig spotify premium konto eftersom min Markus-abstinens blev alldeles för svår så jag skaffade premium och nu kan jag lyssna på de nya skivorna. Och, O ja det var värt det!
Jag har också pysslat ihop en banner till min och Hannas projektarbetsblogg och druckit te och sådana jobbiga saker. Sen fick jag en plötslig iver att gå ut och fota, en stund senare var jag ute och traskade i snön på väg till en enslig väg med kängor, rödmålade läppar, blommig klänning och hatt på huvudet med ett kamerastativ under armen och kameran runt halsen, bildbevis kommer senare!
Så när man tänker efter har jag ju gjort endel ändå. Även fast det kanske inte riktigt var det jag skulle.

Jag vill hitta Söndermarken.

Hanna

Bild på hon som jag tycker så mycket om. Finaste, finaste Hanna.

Jag ska försöka släppa min skeptism och börjar med att försöka ta åt dig av det du sa idag.

Så bäst för dig att du menade det! Tack, verkligen tack. Och för allt annat fint du gör jämt och ständigt. Hur du gör amerikanska pannkakor med lönnsirap till frukost bara för att du har lust, köper en tröja med ett ankare på till mig för att den kändes så fridig, hur vi internskämtar, sjunger i bilen istället för att slå på stereon, spontanhandlar just för att göra milkshake för att det såg så gott ut när dom drack det på tv, traderatipsar åt varandra, analyserar allt mellan himmel och jord i timmar innan vi somnar, fäktas med våra samurajlasersvärd precis som Ted och Marshall.
Bland så mycket annat. Jag är så glad att jag har dig.

Not out of accident, out of loneliness

Om förälskelse på håll.

Det här med förälskelse på håll, det om något är jag bra på.
Du vet, han är så otroligt fin, helt fantastisk.
Spelar roll att jag varken vet vad han vill göra senare i livet, vad han tycker och tänker om olika saker, om han har kanske visar sig ha sämst musiksmak, att jag knappt vet var han bor, att jag inte vet vilken hans favoritfilm är, att han inte alls passar i ihop med mig och min personlighet, att han är ett riktigt jävla svin. Vad spelar det för roll? Han är ju så himla fin.
Hans leende, det är det finaste jag någonsin sett.
Sättet som hans ögon glittrar när han pratar om något han tycker om.
Hur han hälsar.
Hur han bara behöver se på mig snabbt och en hel fjärilshop samlas i magen.
Alla fina ord han skulle säga till mig.
Hur hans hand i min skulle passa så perfekt.
Hur hans arm skulle vila lätt runt min midja.
Så spelar roll att han kanske är dum i huvudet egentligen, han är ju hur bra som helst.

När man slipper få det motbevisat.

Guess who's gonna get some tonight.

Sitter här och peppar inför kvällens äventyr och busigheter.
Jag och Hanna kommer göra Överkalix ännu lite mer osäkert.
Gör som jag, peppa min party-spelningslista Guess who's gonna get some tonight.
(Fenomenalt namn absolut, tack Moneybrother!)

Tror du på det där själv? Att hjärtat lär sig och vet vad du heter.

Den här har jag nog lyssnat på tjugosex gånger nu. Så fin.



Men Markus, allvarligt. Helvete. Du kan ju inte ha en ring på fingret, det förstör lite.
Åh.